Mytknäckaren: Motsätter sig FFC lokala avtal?

Är FFC strikt emot lokala avtal och möjligheten att förhandla om anställningsvillkor på arbetsplatserna? Annika Rönni-Sällinen är direktör med ansvar för avtalsverksamheten på FFC och hon svarar på tio påståenden om lokala avtal.
27.02. 13:31
LÖNTAGAREN
Annika Rönni-Sällinen är direktör på FFC. Foto: Patrik Lindström / FFC

Påstående 1: FFC motsätter sig strikt lokala avtal.

Påståendet är en myt eftersom det är diffust, säger Annika Rönni-Sällinen.

– Redan begreppet ”lokala avtal” leder till missförstånd. I den politiska diskussionen handlar det ofta om möjligheterna att försämra anställningsvillkoren. Det finns nämligen ingen press på att ändra systemet så att man lokalt ska kunna avtala om att förbättra villkoren, för det kan man göra redan nu.

Det är alltså omöjligt att på ett allmänt plan säga om FFC är för eller emot lokala avtal. Först måste man veta vad man talar om. Begreppet används på olika sätt i olika sammanhang och har inget juridiskt innehåll.

Annika Rönni-Sällinen sammanfattar det hela så här: FFC motsätter sig att arbetsgivaren dikterar villkoren, men vill främja lokala förhandlingar som sker på lika villkor och där förtroendemännen har goda verksamhetsförutsättningar.

Påstående 2: Det nuvarande systemet gör att arbetstagarna inte kan förhandla till sig bättre löner.

Påståendet är en myt, säger Rönni-Sällinen. Kollektivavtalen slår fast minimivillkoren, inte maximivillkoren. Det finns ingenting som i dag förhindrar att arbetstagarna och arbetsgivarna sinsemellan avtalar om högre löner.

– Också jag har fått frågan om varför FFC anser att man inte ska få avtala om bättre löner på arbetsplatserna. Men bättre får man alltid avtala om.

Det finns branscher där man avtalar om hela lönesystemet lokalt på arbetsplatserna. Men för att man ska kunna göra det behövs tillräckligt med information, och båda parterna ska vara jämstarka och utbildade, påpekar Rönni-Sällinen.

Påstående 3: Kollektivavtalet ska vara en stupstock som endast tillämpas om man inte enas om annat genom lokala förhandlingar.

Arbetsgivarna talar mycket om att kollektivavtalen endast borde fungera som en stupstock. Då skulle man bara titta på vad som står i kollektivavtalet i de fall där man inte kan komma överens genom förhandlingar på arbetsplatsen, förklarar Annika Rönni-Sällinen.

– Men om kollektivavtalen bara är riktgivande så skulle det i praktiken inte finnas några garantier för att anställningsvillkoren hålls på en anständig nivå.

När arbetsgivarna talar om lokala avtal på det här sättet, talar de i praktiken om att utöka arbetsgivarnas rätt att diktera villkoren, säger Rönni-Sällinen.

Påstående 4: FFC låter inte arbetstagarna bestämma om de frågor som angår dem själva.

Det finns många frågor där man gärna skulle få nå fler överenskommelser lokalt på arbetsplatserna, säger Rönni-Sällinen. Det är nämligen möjligt att avtala lokalt om allt sådant som inte nämns i kollektivavtalet.

– På arbetsplatserna har man en väldigt begränsad uppfattning om vad lokalt samarbete kan innebära. Anställningsvillkoren är bara en liten del av det.

FFC önskar att arbetsgivarna skulle lyssna mer på arbetstagarnas åsikter om hur det egna arbetet kunde utvecklas. Personalen borde också aktivt få vara med och utveckla verksamheten på arbetsplatsen. Arbetstagarna kan många gånger komma med innovationer som det lönar sig att ta på allvar.

– Och vi vill självklart att man tillsammans på arbetsplatsen ska kunna avtala om flexibla arbetsarrangemang, resultatpremier och verksamhet som upprätthåller arbetshälsan, så länge man följer lagar och förordningar.

Påstående 5: FFC förhindrar flexibiliteten på arbetsmarknaden.

– Det stämmer inte. Finland har till exempel Europas mest flexibla arbetstidsarrangemang. Vi är inte onödigt strikta i det här avseendet, säger Annika Rönni-Sällinen.

Det finns redan i dag många möjligheter till lokala avtal, och en stor del av dem förblir faktiskt outnyttjade.

– Företagen utnyttjar inte ens den flexibilitet som finns redan nu. De har inte tillräckligt med kunnande för att göra det, och eventuellt saknas också viljan.

För att förutsättningarna för lokala förhandlingar ska kunna förbättras behövs fler förtroendemän och mer utbildning. Äkta förhandlingar kräver nämligen kunnande.

– För företagen skulle det naturligtvis vara behändigt om arbetsgivarna genom lokala avtal kunde diktera villkoren och säga åt arbetstagarna att om de här villkoren inte duger så kan ni sticka och söka jobb någon annanstans.

Påstående 6: I ekonomiska kristider måste man välja mellan uppsägningar och lokala avtal.

I många kollektivavtal har man redan nu skrivit in en krisklausul som kan tillämpas vid till exempel en allvarlig ekonomisk kris, säger Annika Rönni-Sällinen.

– Däremot kan det vara svårt att säga vem som ska definiera vad som är en kris. Det är inte heller klokt att försämra anställningsvillkoren för att ge konstgjord andning åt sådan företagsverksamhet som inte har förutsättningar att klara sig på marknaden, för då snedvrider man konkurrensen.

Påstående 7: Det finns för många regler och normer i Finland, och ett sätt att luckra upp regelverket är att göra det lättare att ingå lokala avtal.

Att det skulle finnas en massa onödiga regler och normer som måste avskaffas är delvis en myt. Annika Rönni-Sällinen påpekar att diskussionen om att luckra upp regelverket inte får leda till att man försämrar arbetstagarnas skydd.

– Det finns också onödiga normer, men om normerna fungerar som skydd för arbetstagarna så har de ett syfte.

Påstående 8: De arbetstagare som har den svagaste ställningen skulle vinna på lokala avtal.

Tvärtom, tror Annika Rönni-Sällinen. Om man med lokala avtal menar att anställningsvillkoren ska kunna försämras så skulle det leda till att arbetstagarnas ställning försvagas i synnerhet i de branscher där det finns få förtroendemän, där personalomsättningen är stor och där många invandrare och unga jobbar. Sådana branscher är bland annat handeln, fastighetservicebranschen och restaurangbranschen. De är ofta samtidigt kvinnodominerade branscher.

På arbetsmarknaden är arbetstagarna den svagare parten och arbetsgivarna den starkare, påminner Rönni-Sällinen.

– För dem som inte har en stark ställning på arbetsmarknaden skulle utökat lokalt avtalande sannolikt leda till dumpade löner.

Påstående 9: De som motsätter sig lokala avtal bromsar den ekonomiska tillväxten.

– Det där tycker jag att är en myt. När den ekonomiska tillväxten har stannat av har det inte berott på att lönerna skulle ha varit för höga. Lönerna har inte heller hindrat ekonomin från att växa. Det lönar sig inte för Finland att konkurrera på den internationella marknaden med billigt arbete utan med kunnande, säger Rönni-Sällinen.

Påstående 10: För FFC är motståndet mot lokala avtal en helig ko.

– Det är sant att det handlar om en av de mest grundläggande frågorna: i hur stor utsträckning ska arbetsgivaren kunna bestämma gränserna för kollektivavtalen. Det är en evig kamp om var gränsen för bestämmanderätten ska gå. FFC:s målsättning är att trygga ramvillkoren för de lokala förhandlingarna, så att arbetsgivarna inte kan diktera villkoren och så att de lokala avtalen inte utnyttjas till att försvaga arbetstagarnas ställning.

Veera Luoma-aho / Toimitus
(översättning: Jonny Smeds)

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.