Avtal

Den avtalspolitik som FFC utövar grundar sig på medlemmarnas och deras familjers behov. Det finns avtal av många slag och på många nivåer, men för fackföreningsrörelsen inom FFC är målsättningen med alla avtal den samma – att trygga arbetstagarnas rättigheter och förbättra deras villkor.

Avtal på olika nivåer

  1. Arbetstagaren och arbetsgivaren ingår sinsemellan ett arbetsavtal.
  2. På arbetsplatserna kan arbetstagarnas representanter och arbetsgivarna ingå lokala avtal.
  3. Fackförbunden och arbetsgivarförbunden förhandlar om kollektivavtal.
  4. Löntagarnas och arbetsgivarnas centralorganisationer ingår centrala avtal, och också regeringen kan delta i de centrala avtalen.
  5. Arbetsgivarnas och arbetstagarnas europeiska paraplyorganisationer förhandlar om avtal på EU-nivå.
  6. Arbetsorganisationen ILO spelar en central roll när det gäller de internationella avtalen.

Kollektivavtal

Ett kollektivavtal är ett avtal där ett arbetsgivarförbund och ett fackförbund kommer överens om anställningsvillkoren i branschen.

Kollektivavtalet kan grunda sig på ett centralt avtal som centralorganisationerna har förhandlat fram. Avtalet ingås för viss tid, ofta ett eller två år. Kollektivavtalen har hög täckningsgrad i Finland, för ungefär 90 procent av löntagarna omfattas av kollektivavtal.

Inom den offentliga sektorn – staten och kommunerna – arbetar personer i tjänsteförhållande. Deras löner och andra villkor slås fast i tjänstekollektivavtal.

Normalt bindande kollektivavtal

Ett kollektivavtal är bindande för de löntagar- och arbetsgivarförbund som har ingått avtalet samt för medlemmarna i de här förbunden. Då säger man att kollektivavtalet är normalt bindande. Det här bygger på lagen om kollektivavtal.

Kollektivavtalet förpliktar arbetsgivarna och arbetstagarna att följa de bestämmelser som ingår i avtalet. Arbetsgivar- och löntagarförbunden är skyldiga att övervaka att deras medlemmar följer avtalet. Löntagarförbundet förbinder sig på sina medlemmars vägnar att garantera arbetsfred i branschen. Strejker som riktar sig mot avtalet eller delar av avtalet får inte ordnas under avtalsperioden. Arbetsgivarförbundet förbinder sig på sina medlemmars vägnar att övervaka att avtalet följs vid de företag som hör till förbundet.

Allmänt bindande kollektivavtal

Ett kollektivavtal kan förutom normalt bindande också vara allmänt bindande. Det betyder att också sådana arbetsgivare som inte hör till arbetsgivarförbundet måste tillämpa avtalet på sina anställda.

Ett allmänt bindande kollektivavtal är ett riksomfattande avtal som anses vara representativt för branschen i fråga. Beslutet om vilka kollektivavtal som är allmänt bindande fattas av en särskild fastställningsnämnd. I bedömningen tar man hänsyn till hur etablerad kollektivavtalsverksamheten i branschen är samt hur hög organiseringsgraden bland både arbetstagare och arbetsgivare är.

Enligt lagen ska alla allmänt bindande kollektivavtal översättas och publiceras på både svenska och finska i statens författningsdatabas Finlex.

Kollektivavtalet bestämmer miniminivån

De löner och andra förmåner som ingår i kollektivavtalet är minimivillkor som måste följas av alla som omfattas av avtalet. De här villkoren får inte underskridas, om inte kollektivavtalet tillåter det i samband med till exempel lokala avtal. På arbetsplatserna kan man alltid avtala om bättre förmåner samt om sådana avvikelser som är tillåtna i kollektivavtalen.

Kollektivavtalet sätter gränser för arbetsavtalen

Kollektivavtal ingås av arbetsgivarförbundet och fackförbundet i branschen, och i avtalet slår parterna fast minimivillkoren, såsom till exempel minimilönerna. Arbetsgivaren och arbetstagaren ingår sinsemellan ett arbetsavtal. Arbetsavtalet får inte innehålla sämre villkor än vad som bestäms i kollektivavtalet i branschen.

Var kan jag hitta kollektivavtalet för min bransch?

Du kan få kollektivavtalet för din egen bransch

Avtal mellan centralorganisationerna

Centralorganisationerna för löntagare och arbetsgivare kan ingå avtal om olika delar av arbetsmarknaden. De centrala avtalen kan ingås mellan två eller flera centralorganisationer. Centralorganisationerna har bland annat undertecknat avtal om uppsägningsskyddet och arbetarskyddet.

Finlands näringsliv EK, som representerar privata arbetsgivare, meddelade ensidigt i februari 2017 att organisationen säger upp alla avtal mellan centralorganisationerna. EK:s medlemsförbund har förbundit sig att följa avtalen tills kollektivavtalsperioden löper ut. FFC har krävt att bestämmelserna i de uppsagda centrala avtalen ska skrivas in i kollektivavtalen i god tid innan de branschvisa kollektivavtalsförhandlingarna inleds.

Avtalen mellan centralorganisationerna finns i statens författningsdatabas Finlex (på finska).

Centrala inkomstavtal

Förhandlingarna om centrala inkomstavtal inleds när centralorganisationerna på arbetsmarknaden börjar förhandla om innehållet i det kommande avtalet. Löntagarnas och arbetsgivarnas intresseorganisationer presenterar inledningsvis sina egna målsättningar. Också regeringen kan framföra sina egna önskemål och löften för att få till stånd en central inkomstuppgörelse.

Förhandlingarna om centrala inkomstuppgörelser förs innan kollektivavtalens giltighetstid löper ut. På det här sättet strävar man efter att garantera arbetsfreden och undvika stridsåtgärder.

Parterna som förhandlar om kollektivavtal – fackförbunden och arbetsgivarförbunden – inleder sina förhandlingar när centralorganisationerna och regeringen har enats om den centrala uppgörelsen. På förbundsnivå förhandlar parterna om hur uppgörelsen mellan centralorganisationerna ska tillämpas inom respektive bransch. Det centrala avtalet kan sätta strikta gränser för hur stora lönehöjningarna får vara, eller så kan det ge lösare ramar för branschvisa tillämpningar och lämna förhandlingsmån för arbetsplatserna.

Parterna på arbetsmarknaden kan också enas om att det inte är värt att försöka uppnå en central inkomstuppgörelse, och då inleds förhandlingarna direkt på förbundsnivå mellan fackförbund och arbetsgivarförbund.

Inkomstpolitiska helhetsuppgörelser

En inkomstpolitisk helhetsuppgörelse (inpo, på finska tupo) är ett avtal där inte bara arbetsmarknadsparterna utan också staten deltar. Det betyder att man utöver löne- och anställningsvillkoren också kommer överens om åtgärder som gäller den ekonomiska politiken, skattepolitiken och socialpolitiken. En stor del av förmånerna i arbetslivet och inom socialskyddet i Finland har under decenniernas lopp tillkommit genom inkomstpolitiska helhetsuppgörelser.

I Finland hade vi inkomstpolitiska helhetsuppgörelser åren 1995–2007, med undantag för ett år. Uppgörelsen för 2005–2007 var den längsta enskilda inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen under inpo-avtalens mer än 40-åriga historia.

Åren 2008–2011 förhandlade arbetsmarknadsparterna om kollektivavtal på förbundsnivå. För åren 2012–2013 ingick centralorganisationerna på arbetsmarknaden ramavtalet. I slutet av år 2013 godkände parterna det treåriga sysselsättnings- och tillväxtavtalet och år 2016 ingicks konkurrenskraftsavtalet, som innebar att kollektivavtalen förlängdes med ett år. Efter att konkurrenskraftsavtalet löpte ut har parterna igen förhandlat om löner och andra anställningsvillkor på förbundsnivå.

Finlands näringsliv EK antog en stadgeändring som trädde i kraft år 2016, som innebär att EK inte längre deltar i centrala inkomstpolitiska uppgörelser.

Europeiska avtal

En betydande del av FFC:s avtalspolitik är beredningen av de direktiv och avtal inom Europeiska unionen som gäller arbetslivet. En allt större del av de lag- och avtalsändringar som utvecklar det finländska arbetslivet får sin början inom den europeiska avtalsprocessen, varefter utvecklingsarbetet fortsätter på nationell nivå.

Enligt Maastrichtfördragets socialprotokoll (1991) kan organisationerna på arbetsmarknaden förhandla och avtala om frågor som kommissionen lägger fram. Om parterna når enighet i sina förhandlingar kan avtalet godkännas som EU-direktiv. Det här samarbetet mellan arbetsmarknadsorganisationerna kallas för social dialog.

Avtal som omfattar hela Europeiska unionen ingås av Europafacket ETUC, som representerar löntagarna, samt arbetsgivarnas intresseorganisationer BusinessEurope, SME United och CEEP.

Hittills har parterna genom social dialog förhandlat fram följande avtal:

Utöver dessa har parterna inom den sociala dialogen enats om ramverk av åtgärder som gäller livslång utveckling av kompetenser och kvalifikationer (2003, engelska), jämställdhet (2005) och ungas sysselsättning (2013).

Internationella avtal

Internationella arbetsorganisationen ILO (på engelska) är ett FN-organ som har i uppgift att främja social rättvisa och internationellt erkända mänskliga rättigheter i arbetslivet, förbättra arbetstagarnas ställning och anställningsvillkor i hela världen, samt utveckla de internationella normerna i arbetslivet.

ILO är det enda FN-organet som verkar på trepartsbasis. I ILO:s beslutsfattande deltar inte bara ländernas regeringar, utan på samma villkor deltar också representanter för fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna i de olika länderna.

ILO:s konventioner och rekommendationer är de internationella normer som formar arbetslivet. Sammanlagt hade ILO fram till år 2006 godkänt nästan 400 konventioner och rekommendationer. Av konventionerna har Finland ratificerat 100. ILO:s konventioner har haft en betydande inverkan på den finländska arbetslagstiftningen.