Mytknäckaren: Varför gör facket ingenting för att krympa löneklyftorna mellan könen?

Påstående 1: Lönejämställdhet är inte en fråga som FFC prioriterar högst.

– Lönejämställdhet är en helt central fråga för oss. Till vilken nytta är facket om vi inte på lång sikt kan lösa det här problemet, utbrister Ismo Kokko som är expert på anställningsvillkor på fackcentralen FFC.

Enligt honom har FFC alltid strävat efter att minska löneskillnaderna mellan könen, och fackcentralen har också åstadkommit en hel del. Kokko anser att FFC bland annat har haft en viktig roll när diskriminerings- och jämställdhetslagarna har tagits fram.

– Från början av 1980-talet var vår roll stor, trots arbetstagarnas och företagarnas hårda motstånd. Tyvärr har de här lagändringarna inte kommit till av sig själv.

Kokko påminner om att FFC ständigt kämpar för ökad lönejämställdhet i förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna och regeringen. Ett exempel är likalönsprogrammet, som har gjorts på trepartsbasis och gäller fram till 2019. Under de tidigare likalönsprogrammen har löneskillnaderna mellan könen krympt. FFC har också drivit igenom och utvecklat jämställdhetsplanerna och lönekartläggningarna på arbetsplatserna – två verktyg som främjar lönejämställdhet.

– På medlemmarnas vägnar driver FFC de här frågorna på det politiska planet. Och det gör vi ända tills vi uppnår resultat, säger Kokko.

Påstående 2: Det är onödigt att hänvisa till historiska bedrifter – FFC borde kämpa för lönejämställdhet nu.

Det går att höja kvinnornas löner och lönerna i de kvinnodominerade branscherna genom avtalspolitik, och avtalspolitiken är FFC:s och framför allt FFC:s medlemsförbunds kärnverksamhet, säger Ismo Kokko. Han medger ändå att löneskillnaderna mellan män och kvinnor har krympt för långsamt.

– Lönenivån i de kvinnodominerade branscherna borde höjas, om inte annat så halvt med våld.

En orsak till löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Finland är att arbetsmarknaden länge har varit uppdelad i "kvinnliga och manliga jobb". Det här är ett tankesätt som vi måste få bort, påpekar Kokko.

– Männens jobb har uppskattats mer, och kvinnornas jobb har setts som hjälp och som ett tillägg. Det här är en sak som fortfarande avspeglas i attityderna.

– Visst finns det problem också om man jämför lönerna inom branscherna, men där går det mot det bättre. Om man däremot jämför mansdominerade branscher med kvinnodominerade branscher så blir skillnaderna mycket större.

Påstående 3: De mansdominerade branscherna inom FFC är bara intresserade av sina egna villkor.

– Det stämmer inte. De mansdominerade branscherna har alltid hjälpt till. I de inkomstpolitiska uppgörelserna ingick frågor som ökade jämställdheten, bland annat potter för låglönebranscher och kvinnor. Nu finns det inte längre några sådana potter, eftersom arbetsgivarsidan med Finlands näringsliv EK i spetsen har slutat göra upp centrala avtal, påpekar Ismo Kokko.

Nu, när vi har en ny modell på arbetsmarknaden, måste vi hitta nya sätt att främja jämställdheten, säger han.

I år kommer FFC att ta fram ett nytt lönepolitiskt program, där lönejämställdheten mellan könen spelar en stor roll. Programmet borde bli klart i november. Då borde också FFC:s medlemsförbund fundera på hur löneförhöjningarna i framtiden ska riktas så att man lyckas rätta till löneskillnaderna mellan könen.

Påstående 4: FFC kräver inte tillräckliga åtgärder – i Frankrike bötfälls företag för löneskillnader.

I både Finland och Frankrike har lagen redan länge slagit fast att man ska betala samma lön för samma arbete, säger Ismo Kokko.

Vissa förseelser är redan kriminaliserade i strafflagen.

– Vi har till exempel en jämställdhetslag och en diskrimineringslag, och bland annat en jämställdhetsombudsman som övervakar de här frågorna.

Jämställdhetslagen förnyades för några år och då blev det lättare att ingripa i ojämställda löner.

– Men visst kunde det vara värt att överväga ett mer effektivt bötfällningssystem, om den nuvarande modellen inte fungerar tillräckligt bra, säger Kokko.

Han uppmanar dem som stöter på diskriminering att vidta åtgärder och vid behov ta saken till domstol.

– Man kan också när som helst vända sig till FFC i sådana här frågor, precis som i andra jämställdhetsfrågor.

Påstående 5: De kvinnodominerade branscherna inom FFC vill inte vidta stridsåtgärder. 

– Jag skulle inte säga att det finns någon skillnad i hur lätt man vidtar stridsåtgärder. Däremot är det en stor skillnad i hurdan effekt stridsåtgärderna har, säger Ismo Kokko.

I de mansdominerade branscherna är stridsåtgärderna mer effektiva, för där är det lättare att räkna hur stridsåtgärderna påverkar nationalekonomin.

– Om ett stålverk står stilla börjar det intressera alla, ända upp till finansministeriet. Men om daghemspersonalen strejkar tänker man uppenbarligen att mammorna får hitta på något – och om inte annat får de ta med sig barnen till jobbet.

Till saken hör också att om daghemspersonalen strejkar så innebär det att kommunerna på kort sikt sparar pengar, även om det leder till ökade kostnader för samhället som helhet.

Påstående 6: Företagen bryr sig om sitt rykte och därför ser de på egen hand till att löneskillnaderna krymper – så vad behövs FFC till?

Inte är företagen speciellt intresserade av lönejämställdhet, åtminstone inte större företag, tror Ismo Kokko.

– Företagen ger ju också sparken åt hundratals arbetstagare i samband med samarbetsförhandlingar, och inte är de rädda för att förlora sitt rykte då heller, säger Ismo Kokko.

Dessutom är arbetstagarna och arbetsgivarna oense om hur jämställda lönerna är. När man har frågat löntagarna har 17 procent sagt att det finns obefogade skillnader, medan endast drygt 30 procent har sagt att situationen är bra. Arbetsgivarna anser däremot att det inte finns något problem.

Veera Luoma-aho/Toimitus
(översättning och bearbetning: Jonny Smeds)