Varför befarar facket det värsta? Kolla vad som kan hända om den etablerade avtalsmodellen skrotas

Inom facket förbereder vi oss alltid för det värsta, eftersom vår uppgift är att försvara arbetstagarnas ställning. Just nu utmanar arbetsgivarna den etablerade avtalsmodellen och här redogör vi för våra farhågor inför den utvecklingen.
29.10. 10:23
LÖNTAGAREN
Foto: Gorilla

I Finland slår kollektivavtalen fast de villkor som gäller i arbetslivet. Kollektivavtalet är alltid en kompromiss där båda parterna måste förstå att de uppnår något de eftersträvar, men samtidigt är tvungna att avstå ifrån något annat.

Nu vill en del av arbetsgivarna avskaffa modellen med kollektivavtal som är allmänt bindande för hela branschen. Inom facket är vi på vår vakt, för en så stor förändring av avtalsmodellen öppnar också dörrar till det okända.

Vi vill inte att Finland ska bli ett land där priset på arbetet avgörs genom att man ställer arbetstagare mot varandra, eller där arbetstagarna sliter för en spottstyver medan arbetsgivaren håvar in hela vinsten. Så kommer det knappast att bli, men vi kan inte godkänna en avtalsmodell som ens möjliggör den utvecklingen.

I den här artikeln tittar vi närmare på vad som kan hända i framtiden. Vi granskar tre olika utmaningar i arbetslivet och redogör för vad de kan leda till – både i värsta fall och mest sannolikt.

Vad händer om arbetstagarna måste konkurrera om vem som gör jobbet billigast?

Alla arbetstagare måste äta, ha någonstans att bo och kunna försörja sin familj – och därför behövs regelbundna inkomster. Arbetsgivarna behöver någon som utför det arbete som de erbjuder, men ofta finns det mer än en person som har det kunnande som efterfrågas. Utbudet är alltså större än efterfrågan. Kollektivavtalet finns till för att skydda arbetstagarna så att arbetsgivaren inte kan tvinga arbetstagarna att konkurrera med varandra om vem som utför arbetet till det lägsta priset.

Nuläget: Kollektivavtalet slår fast minimilönen och om avtalet är allmänt bindande ska det följas också av de företag i branschen som inte hör till arbetsgivarförbundet. I kollektivavtalet avtalar parterna också om olika tillägg och avlönade lediga dagar. Arbetsgivarna kan konkurrera om de bästa arbetstagarna genom att erbjuda villkor som är bättre än i kollektivavtalet – eller till exempel genom att erbjuda arbetstagarna utbildning.

Det värsta scenariot: Om nivån på minimilönen eller de tillägg som ska betalas inte slås fast någonstans kan det uppstå en auktion om vem som erbjuder sig att utföra arbetet billigast. Det här värsta scenariot kan bli verklighet i branscher där det finns ett stort utbud på arbetskraft och där lönerna redan är låga. Men det kan också bli verklighet på vilken arbetsplats som helst, eftersom det ofta är bättre för arbetstagaren att ha ett lågavlönat jobb än att vara arbetslös.

Det sannolika scenariot: Om minimilönen och tilläggen inte slås fast någonstans gör arbetstagaren små justeringar i sina anställningsvillkor. Det kan till exempel innebära att grundlönen stiger en aning, men att arbetstagaren samtidigt avstår från ersättning för helger som infaller på en vardag eller går med på att arbetstiden förlängs med en kvart varje vecka. Slutresultatet blir att den ersättning som arbetstagaren får för arbetet som helhet minskar.

Vad händer om allt avtalande sker på arbetsplatserna?

Arbetsgivarna påstår ofta att kollektivavtalen inte är tillräckligt flexibla. Men samtidigt berättar arbetstagarna att de ofta får ett nej av arbetsgivaren, när de skulle vilja förhandla om flexibilitet inom de ramar som kollektivavtalet slår fast. En sak som åtminstone är säker är att man på arbetsplatserna inte känner till all den flexibilitet som kollektivavtalen redan nu möjliggör. Med flexibilitet avser arbetsgivarna ändå ofta att arbetstagarnas lön ska gå att sänka.

Nuläget: Kollektivavtalet är ett resultat av förhandlingar mellan de förbund som representerar arbetstagarna och arbetsgivarna i branschen. När avtalet omförhandlas får båda parterna påverka innehållet och avtalet kan ändras så att det bättre lämpar sig för situationen i den egna branschen. Dessutom kan man i allt högre grad avtala lokalt om olika frågor. Vid de lokala förhandlingarna representeras arbetstagarna av en förtroendeman som har utbildats av fackförbundet. Förtroendemannen känner till situationen på arbetsplatsen och kan förhandla så att det inte finns oklara punkter i avtalen eller så att avtalen inte kan missbrukas.

Det värsta scenariot: Varje arbetstagare förhandlar själv om villkoren för sitt arbete. Såväl ingenjörer som storkökskockar och busschaufförer ska försvara sina egna intressen när arbetsgivaren radar upp jurister på andra sidan förhandlingsbordet. När man sedan till exempel blir sjuk inser man till sin förskräckelse att man inte har avtalat om en sjuklön som är bättre än den lagstadgade miniminivån.

Det sannolika scenariot: Anställningsvillkoren anpassas i allt högre grad till arbetsgivarens behov. Även om arbetsgivarförbunden slutar ingå kollektivavtal, så kommer de arbetstagare som hör till ett fackförbund att få hjälp att ingå avtal av de avtalsproffs som jobbar på förbundet. Värre blir det för dem som inte hör till facket, när arbetsgivaren lägger fram ett färdigt avtal och förväntar sig att arbetstagaren ska skriva under det. Då kan arbetstagaren bara hoppas att arbetsgivaren är schyst och att avtalet inte innehåller några tråkiga överraskningar.

Vad händer om lagstiftningen slår fast alla villkor?

Ofta sägs det att Finland är rätt unikt, när vi i huvudsak kommer överens om anställningsvillkoren i kollektivavtalen och lagstiftningen endast spelar en biroll. Men i själva verket har många europeiska länder liknande modeller. Fördelen med en modell där villkoren slås fast i kollektivavtalen är att villkoren inte ändras fram och tillbaka i takt med att de politiska maktförhållandena svänger. Samtidigt förbinder sig arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna att samarbeta och utveckla arbetslivet på lång sikt.

Nuläget: Lagstiftningen tar ställning till anställningsvillkoren i betydligt mindre utsträckning än kollektivavtalen. I kollektivavtalen är nivån i allmänhet bättre än i lagarna. Kollektivavtalen är också flexibla när de omkringliggande förhållandena förändras. Lagstiftningen innehåller till exempel inga bestämmelser om minimilön eller lönetillägg. Också den lagstadgade maximala arbetstiden är längre än den ordinarie arbetstiden i nästan alla kollektivavtal.

Det värsta scenariot: Arbetsgivarna kan i praktiken diktera villkoren, om kollektivavtalen frångås och det endast är lagstiftningen som sätter gränserna. De lagstadgade villkoren måste nämligen vara generella om de ska kunna tillämpas på alla arbetsplatser. Inte heller ur arbetstagarnas perspektiv skulle det vara bra att skriva in en minimilön i lagen. Lagarna slås fast för en lång tid och att ändra lagtexterna är en lång och omständlig process. Kollektivavtalen gäller däremot endast i några år. Om levnadskostnaderna stiger under avtalsperioden avtalar parterna ofta om att lönerna ska höjas när nästa avtal träder i kraft.

Det sannolika scenariot: Vissa ändringar görs i lagstiftningen, men eftersom syftet med arbetslagstiftningen är att skydda den svagare parten – alltså arbetstagaren – fokuserar lagen på minimikrav och grundläggande frågor. Därför kommer kollektivavtalen fortfarande att slå fast de egentliga förmånerna och bidra till att utveckla arbetslivet. Det är också möjligt att lagstiftningen uppdateras så att kollektivavtalens ställning stärks. Det är åtminstone vad FFC strävar efter.

Läs också Karoliina Huovilas blogginlägg om den finländska avtalskulturen (på finska)

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.