Fem frågor om den finländska avtalsmodellen – Rami Lindström från FFC vill stärka kollektivavtalens roll
Varför är det viktigt att se till att den finländska kollektivavtal modellen mår bra?
– I Finland är det i huvudsak kollektivavtalen som slår fast minimivillkoren i arbetslivet. Lagen innehåller visserligen ramvillkor för situationer där det inte finns något kollektivavtal eller där kollektivavtalet endast täcker en del av anställningsvillkoren.
– I vissa länder finns en lagstadgad minimilön, men i Finland har man kommit överens om lönerna i de branschvisa kollektivavtalen, som arbetstagarnas fackförbund har ingått tillsammans med arbetsgivarförbunden. Förutom lönerna slår
kollektivavtalen också fast många andra villkor som är bättre än de lagstadgade, såsom skifttillägg, längre semester, semesterpenning eller semesterpremie, lön för sjuklighet och familjeledighet samt viktiga bestämmelser inom arbetarskyddet, för att bara nämna några. Utan kollektivavtal skulle inte de här villkoren finnas.
Är den finländska kollektivavtalsmodellen så stel och ofungerande, som vissa påstår?
–Det är snarare tvärtom. Modellen som går ut på att parterna avtalar tillsammans har skapat välfärd i Finland i tiotals år redan. I synnerhet under exceptionella och osäkra förhållanden är det viktigt att tillsammans skapa förutsägbarhet.
– Också under den pågående avtalsrörelsen har man redan ingått tiotals och åter tiotals avtal där både arbetsgivarna och arbetstagarna har lyckats uppnå sina mål. I ett fåtal avtalsbranscher har arbetstagarna blivit tvungna att utlysa stridsåtgärder för att få till stånd avtal, men det har de rätt att göra.
Varför är vissa arbetsgivare ibland så ivriga att skrota den finländska avtalsmodellen?
– Även om det ligger i hela samhällets intresse att parterna kan avtala tillsammans, så har enskilda arbetsgivare och deras intresseorganisationer visat att de vill skrota modellen så att arbetsgivarna själva ska kunna bestämma anställningsvillkoren. Man lovprisar lokala avtal som en saliggörande modell som alla vinner på.
– I bästa fall kan man genom lokala avtal ta hänsyn till de särskilda förhållanden som råder på arbetsplatsen. Alltför ofta är dock syftet att uppnå "flexibilitet", alltså underskrida minimivillkoren. Men om man avtalar om anställningsvillkoren lokalt, ska kollektivavtalen slå fast ramarna för de lokala avtalen. Därtill ska de lokala avtalen ingås av de förtroendemän som arbetstagarna har utsett.
Varför har FFC riktat så skarp kritik mot de arbetsmarknadsreformer som Samlingspartiet har föreslagit?
– Samlingspartiet är berett att gå hårt åt avtalsmodellen. Det visar partiets mål för företagande som publicerades inför valet. Samlingspartiet vill att kollektivavtalen inte längre ska slå fast en miniminivå, utan att det ska vara möjligt att underskrida kollektivavtalens nivå. Enligt Samlingspartiet borde man kunna underskrida kollektivavtalen i synnerhet vid icke-organiserade företag. Alltså de företag som har valt att inte delta i det gemensamma avtalandet på arbetsmarknaden. Företagen ska tydligen kunna ingå avtal också med förtroendeombud, vilket skulle bryta kopplingen till de fackförbund som har ingått kollektivavtalen och som besitter information och kunnande.
– Slutligen vill Samlingspartiet "främja arbetsfreden". Om man känner till partiets retorik så betyder det att de vill begränsa arbetstagarnas strejkrätt. Man kan nog säga med säkerhet att Samlingspartiets förslag inte främjar freden på arbetsmarknaden, utan i stället har motsatt effekt.
Hur önskar FFC att den nya riksdagen förhåller sig till avtalsmodellen?
– Det system som baserar sig på kollektivavtalen borde stärkas snarare än försvagas. Genom avtal är det möjligt att tillsammans främja sådana frågor på arbetsmarknaden som det inte nödvändigtvis går att lösas genom politiska beslut. Avtalen skapar också stabilitet i samhället.
– Hur nästa riksdag och regering än ser ut, så bör de dels stärka avtalsstrukturerna, dels ge parterna arbetsmarknaden utrymme och frid att komma överens.
