Arbetsgivare försöker rubba den viktigaste stöttepelaren i arbetslivet – Är du beredd att försvara de villkor som många ser som självklara?

För många arbetstagare är det oklart vad kollektivavtalet innebär – trots att det är just kollektivavtalet som ger arbetstagarna trygghet och ser till att villkoren i arbetslivet kan förbättras.

Många har kanske stött på ordet "kollektivavtal" någon gång, till exempel när en kollektivavtalsenlig lönehöjning har gjort att lönen som trillar in på kontot plötsligt är större än tidigare. Eller när man ingår ett arbetsavtal och får veta att övertidsersättning betalas enligt kollektivavtalet så att man inte behöver förhandla om den med sin arbetsgivare.

Kollektivavtalet är alltså ett avtal som ingås mellan de förbund som representerar arbetstagarna och arbetsgivarna i branschen. Som arbetstagare behöver man vanligtvis inte bläddra igenom avtalet för att kolla vilka villkor som gäller, eftersom sakerna på de allra flesta arbetsplatser ordnar sig utan att man gräver fram kollektivavtalet. De anställda får rätt lön och jobbet utförs på det sätt som parterna har kommit överens om i avtalet.

När man inte behöver fundera på saken är det lätt att man glömmer bort varför något fungerar som det gör. Men nu har vi nått ett vägskäl där löntagarna måste stå upp för att försvara kollektivavtalet, om vi vill kunna fortsätta uppfatta våra anställningsvillkor som en självklarhet.

Har du en karriär som framgångsrik förhandlare framför dig?

Kollektivavtalet är alltid tidsbundet och det ska omförhandlas med jämna mellanrum. Då ska förhandlarna i princip ta ställning till att antingen bevara eller stryka alla de villkor och förmåner som ingår i avtalet. Lite förenklat kan man säga att om de som representerar arbetstagarna i förhandlingarna inte har tillräckligt med förhandlingskraft bakom sig – alltså om inte arbetstagarna hör till facket – så kan det här vara det sista året då arbetstagarna i den branschen får till exempel semesterpenning eller semesterpremie (på finska). Och när ett sådant beslut fattas i ett kollektivavtal tenderar det att sprida sig till andra avtal.

I höst står vi inför en helt ny situation, när vi för första gången får uppleva vad det innebär att arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin har slutat förhandla om riksomfattande kollektivavtal och i stället låter företagen förhandla på arbetsplatsnivå. Också inom teknologiindustrin vill en del arbetsgivare sannolikt att förhandlingarna i fortsättningen ska föras på arbetsplatserna.

Pappersförbundet och Industrifacket har meddelat att de kommer att bistå sina medlemmar med sin expertis också när förhandlingarna förs på arbetsplatsnivå. Tyvärr kan man redan nu se tecken på att arbetsgivarsidans egentliga syfte med att splittra förhandlingarna på det här sättet är att göra det svårare för arbetstagarna att gemensamt driva sina intressen. Den vägen strävar arbetsgivarförbunden efter att försvaga arbetstagarnas ställning.

Det här är något som bland annat Pappersförbundet har lyft fram (på finska). Också hittills har varje arbetstagare kunnat avtala med sin arbetsgivare om bättre anställningsvillkor än vad som står i kollektivavtalet, men det har inte varit möjligt att avtala om villkor som underskrider nivån i kollektivavtalet.

Men tänk om det inte finns någon miniminivå som tryggas av kollektivavtalet? Plötsligt kan många löntagare stå inför oväntade situationer. När man förhandlar direkt med sin arbetsgivare kan man eventuellt lyckas förhandla till sig en bättre lön, men samtidigt kanske arbetstiden ökar. Slutresultatet blir att ersättningen för arbetet försämras.

Och vad händer om allt inte går som man har tänkt sig i livet? Hur många kommer ihåg att själv avtala om villkor som är bättre än de lagstadgade när det gäller sjukledighet eller till exempel moderskaps- eller faderskapsledighet?

Lagen garanterar oftast någon slags miniminivå, men i kollektivavtalet är villkoren klart bättre ur arbetstagarnas perspektiv. I kollektivavtalet avtalar parterna till exempel om den semesterpenning eller semesterpremie som betalas utöver semesterlönen, eller om arbetstagaren ska få lön genast från den första sjukdagen. Kollektivavtalet avgör också många andra förmåner, till exempel om arbetstagarna ska få lön för vård av sjukt barn eller under moderskapsledighet.

Det kan vara svårt att själv veta vad allt man ska komma ihåg att avtala om, men arbetsgivaren har säkert jurister som kan räkna och optimera avtalet ur arbetsgivarens perspektiv.

Branschvisa kollektivavtal är inte bara ett finländskt fenomen

I den offentliga debatten sprids, avsiktligt eller oavsiktligt, påståendet att riksomfattande kollektivavtal som fackförbunden och arbetsgivarförbunden ingår sinsemellan är ett sällsynt och ineffektivt sätt att avtala om vilka villkor som ska gälla på arbetsplatserna under avtalsperioden. I verkligheten är kollektivavtal ett vanligt sätt att avtala om anställningsvillkoren i Europa (på finska) och kollektivavtalen utgör en central del av arbetsmarknadsmodellen i alla nordiska länder. Att kostnaden för arbete skulle vara hög i Finland jämfört med våra huvudsakliga konkurrentländer är också en myt (på finska).

En modell som grundar sig på samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden gör anställningsvillkoren stabila och vardagen på arbetsplatserna mer förutsägbar. Att förhandla om kollektivavtal, tolka de avtal som har ingåtts samt reda ut meningsskiljaktigheter kräver kompetens, förhandlingsförmåga och resurser. Det är något som organisationerna på arbetsmarknaden har. Då kan arbetstagarna och arbetsgivarna i lugn och ro koncentrera sig på det som de är bäst på – det vardagliga jobbet på arbetsplatserna.

Därför är det en god idé att senast nu gå med i det fackförbund som representerar arbetstagarna i den egna branschen, för att säkerställa att det också i framtiden finns någon som har till uppgift att se till att du har skäliga villkor på jobbet.