Bestämmelserna kring lokala avtal väcker debatt – Här har vi samlat svaren på de vanligaste frågorna
1. I vilka situationer motsätter sig FFC lokala avtal?
FFC förhåller sig positivt till lokalt avtalande när det sker i enlighet med den nuvarande lagstiftningen och de bestämmelser som finns i kollektivavtalen. FFC har rentav uppmuntrat företagen att i högre grad utnyttja de möjligheter till lokala avtal som kollektivavtalet ger.
Regeringen vill luckra upp lagstiftningen kring lokala avtal. Det handlar i synnerhet om att göra det möjligt för arbetsgivarna att avvika från det lagstadgade minimiskyddet och de principer som parterna på arbetsmarknaden, alltså de intresseorganisationer som representerar arbetsgivarna och arbetstagarna, har kommit överens om.
Till exempel ville parterna på arbetsmarknaden som en del av konkurrenskraftsavtalet år 2016 komma överens om att göra det möjligt för icke-organiserade företag att ingå lokala avtal på samma villkor som organiserade företag. Ett villkor var att de anställda skulle representeras av en förtroendeman. Överenskommelsen föll på att Företagarna i Finland motsatte sig reformen och Juha Sipiläs regerings var ovillig att fortsätta driva frågan.
2. Vilka problem finns det med lagstiftningen om lokala avtal?
Principen i arbetslagstiftningen är att skydda den svagare parten i ett anställningsförhållande, alltså arbetstagaren. Den här principen vill regeringen nu frångå.
Arbetstidsskydd, kvälls- och nattillägg samt ersättningar för olika olägenheter är exempel på frågor som man kan avtala lokalt om i många kollektivavtal. Här skulle det bli möjligt för arbetsgivarna att driva igenom sämre villkor. Arbetsgivarna skulle rentav kunna försämra rätten till semester och avlönad familjeledighet samt göra arbetstidsarrangemangen mindre fördelaktiga för arbetstagarna.
Genom olika modeller för periodarbete och utökad flextid skulle det bli möjligt för arbetsgivarna att slå fast långa arbetsskift utan övertidsersättning och att ensidigt bestämma när arbetstagarna ska jobba färre timmar.
Unga, invandrare, kvinnor, nya arbetstagare och lågutbildade har den svagaste ställningen i arbetslivet. Om regeringens planer blir verklighet skulle det antagligen uppstå större skillnader mellan anställningsvillkoren för olika personalgrupper. Arbetsgivarna skulle lätt kunna lämna snuttjobbare, deltidsanställda och tillfälligt anställda utan lönehöjningar eller andra förmåner.
För vissa arbetstagare skulle villkoren och förmånerna säkert förbättras. Men om villkoren inte grundar sig inte på lagar eller avtal skulle arbetsgivarna när som helst ensidigt kunna försämra villkoren igen.
3. Får arbetstagarna större möjligheter att påverka sin egen lön genom lokala avtal?
Redan nu slår kollektivavtalen fast minimilönen, medan alla kan förhandla om bättre anställningsvillkor för sig själv. I lagen finns ingen minimilön inskriven.
En uppluckring av bestämmelserna kring lokala avtal skulle troligtvis leda till en uppdelad arbetsmarknad. Det är möjligt att det skulle uppstå skillnader i anställningsvillkoren i olika regioner, mellan olika personalgrupper eller beroende på hur stort arbetsgivarföretaget är.
Den fackliga organisationsgraden bland arbetstagarna och den ekonomiska konjunkturen i branschen skulle ha stor inverkan på villkoren. Under dåliga tider skulle förmånerna och lönerna försämras snabbt, men under goda tider skulle de återhämta sig eller stiga långsamt.
4. Vad spelar det för roll om företagen hör till en arbetsgivarförening eller inte?
När parterna har skrivit in de nuvarande bestämmelserna om lokala avtal i kollektivavtalen har de utgått ifrån att bestämmelserna tillämpas på arbetsplatser där arbetsgivaren har organiserat sig, alltså förbundit sig att förhandla med fackets representanter och följa de gemensamt överenskomna reglerna för hur man tolkar avtalen och löser tvister.
Om det blir möjligt för arbetsgivare som inte hör till arbetsgivarförbundet att avtala lokalt om sämre villkor än vad som bestäms i kollektivavtalet, så försvagas incitamenten för arbetsgivarna att organisera sig. Det finländska kollektivavtalssystemet baserar sig på att organiseringsgraden är hög bland både arbetsgivarna och arbetstagarna.
Kollektivavtalen garanterar en miniminivå för arbetstagarna. Om parterna kommer överens om sämre villkor på en punkt, kompenserar man det genom bättre villkor på en annan punkt. Om arbetsgivaren har en mycket starkare förhandlingsposition än arbetstagarna finns det en risk för att man bara avtalar om sämre villkor.
De lagändringar som regeringen driver kan leda till att arbetsgivarna i högre grad försöker undvika att förhandla med förtroendemännen – också vid de företag där parterna nu förhandlar med varandra. Till exempel Företagarna i Finland uppmanar redan nu de medlemsföretag som inte hör till en arbetsgivarorganisationerna att låta bli att erkänna förtroendemännen och att tolka att bestämmelserna om förtroendemän inte behöver tillämpas genom kollektivavtalens allmänt bindande verkan.
5. Varför anser FFC att arbetstagarna måste representeras av en förtroendeman?
Förtroendemannaenkäter som FFC har gjort visar att en femtedel (19 %) av förtroendemännen utsätts för påtryckningar i samband med förhandlingar om lokala avtal. Den som ingår avtal för arbetstagarnas räkning måste ha ett tillräckligt starkt skydd mot påtryckningar för att kunna representera sina arbetskamrater. Därför är det till exempel svårare att säga upp en förtroendeman än andra arbetstagare.
Nu försöker man ändra lagen så att förtroendemannen endast ska representerade de organiserade arbetstagarna, om företaget följer kollektivavtalet på grund av att det är allmänt bindande. Det kan försätta arbetstagarna i en ojämlik situation. Till exempel skulle arbetsgivaren få information om vem som är medlem i förbundet. Medlemskap i facket är en känslig personuppgift som arbetsgivaren inte får fråga om.
Arbetstagarnas förhandlingsposition försvagas om det blir möjligt att förbigå den person som personalen har valt till sin representant, eller om arbetsgivaren kan välja vem den förhandlar med. Det är fackförbunden som avgör om också personer som inte hör till förbundet kan delta i valet av förtroendeman. Man borde åtminstone skriva in i lagen att arbetsgivaren ska förhandla med förtroendemannen, om arbetstagarna har valt en sådan på arbetsplatsen.
6. Vilka risker finns det med att personalen avtalar om anställningsvillkoren direkt, utan någon representant?
På vissa arbetsplatser finns det säkert personer bland personalen som har tillräckliga kunskaper för att ingå lokala avtal – men på många arbetsplatser är situationen en annan. Arbetsgivaren representeras vanligtvis av en jurist eller någon annan som är insatt i lagar och avtal. Bland arbetstagarna är det få som har kunskaper i arbetsrätt. Då är det möjligt att arbetstagarna av misstag ingår ett lokalt avtal som försvagar deras ställning.
Det finns också risker med beslut som fattas av en majoritet av arbetstagarna. Till exempel kan majoriteten komma överens om att lönehöjningarna endast ska fördelas mellan dem. Då kan en hel personalgrupp lämnas helt utan lönehöjningar utan att de som hör till gruppen har möjlighet att påverka saken.
7. Varför vill FFC att det bara ska vara fackförbund som ingår kollektivavtal och inte till exempel enskilda fackavdelningar?
Genom riksomfattande kollektivavtal kan man avvika från den lagstadgade miniminivån i frågor som gäller till exempel arbetstid och semester. När man ska avtala om så här stora frågor behöver man kompetens i många sådana frågor som fackförbundens experter har specialiserat sig på.
Om man börjar ingå hundratals eller tusentals avtal som avviker från de lagstadgade bestämmelserna, har riksdagen och myndigheterna i ingen möjlighet att veta hur lagstiftningen tillämpas och vilka avvikelser som görs från lagstiftningen. Det försämrar arbetstagarnas ställning.
