På allt fler arbetsplatser finns personer som inte talar finska eller svenska – bristande språkkunskaper kan i värsta fall leda till diskriminering

I lobbyn på hotellet Clarion på Busholmen i Helsingfors tar Daniel Sewornu emot med ett leende. Han är klädd i sina arbetskläder, en mörkblå kostym. På namnskylten på bröstet står förutom namnet och också hans titel – skiftchef.

För att kunna nå chefsposition har Sewornu varit tvungen att jobba hårt och lära sig mycket nytt.

– Den som inte kan finska måste vara dubbelt så bra på sitt jobb för att kunna konkurrera om samma uppgifter med sina finländska kollegor, säger han.

Sewornu kom ursprungligen till Finland för 23 år sedan för att göra praktik genom ett utbytesprogram för studerande. Då hade han redan tagit en universitetsexamen inom jordbruk.

Efter praktiken sökte han inte jobb i sin egen bransch, eftersom han antog att han inte skulle klara sig med bara engelska. Han fick ändå jobb på en restaurang, och snart ville Sewornu göra karriär. Att han saknade examen inom hotell- och restaurangbranschen satte dock stopp för de drömmarna.

Daniel Sewornu bestämde sig för att åtgärda saken, så han studerade och tog en yrkesexamen inom branschen. När inte ens en examen räckte för att ge karriären ett lyft, åkte han till Storbritannien för att studera och jobba i hotell- och restaurangbranschen. Efter åren i England öppnades äntligen dörrarna också i Finland.

På Sewornus nuvarande arbetsplats Clarion är det huvudsakliga arbetsspråket engelska och arbetstagarna kommer från många olika länder.

– Numera är situationen en annan – den som inte talar engelska har svårare att få jobb inom vår bransch, i synnerhet i huvudstadsregionen, säger Daniel Sewornu, som numera talar flytande finska.

Man borde kunna studera språket också under arbetstid

Antalet arbetstagare med utländsk bakgrund har ökat och i synnerhet i huvudstadsregionen är allt fler arbetsplatser tvungna att beakta språket på ett helt nytt sätt. Vad ska man göra om det inte finns något gemensamt språk eller om en del av arbetstagarna bara talar lite finska eller svenska? Vilka språkkunskaper krävs för olika uppgifter?

En del arbetsplatser har löst språkproblemet genom att byta arbetsspråk till engelska. Speciellt vanligt är det i restaurangbranschen. På alla arbetsplatser är det ändå inte möjligt. Till exempel på daghemmen i Helsingfors är arbetsspråket fortfarande finska eller svenska, även om personalen är mer internationell än tidigare.

– Av dem som jobbar med fostrande uppgifter kräver vi fortfarande minst försvarliga kunskaper i finska eller svenska, berättar Niina Varis som är vice huvudförtroendeman för JHL:s medlemmar inom fostran och utbildning vid Helsingfors stad.

Hon representerar arbetstagarna i en bransch med brist på arbetskraft, där man gärna tar emot nykomlingar. För närvarande rekryterar Helsingfors spanska lärare inom småbarnspedagogik. De studerar svenska i ett halvår innan de kommer till Finland.

Helsingfors stöder de anställda som fortfarande håller på att lära sig finska genom att ge dem möjlighet att en gång i veckan delta i en finskakurs på arbetstid.

– Introduktionen i arbetet sker dock på finska, eftersom arbetsspråket är finska. Men om det behövs kan man byta språk till engelska, säger Varis.

Det går att hitta lösningar på problemen bara viljan finns

Niina Varis säger av erfarenhet att man brukar klara av att lösa eventuella problem som beror på språket om alla parter är villiga att hitta en lösning.

Enligt Varis är det framför allt en tillgång och en stor fördel att det finns personal som talar många olika språk på daghemmen. Också bland kunderna finns det många föräldrar som inte talar finska eller svenska alls. Utan mångspråkig personal skulle det vara mycket svårare att sköta många vardagliga saker.

Den 39-åriga barnskötaren Aghela Hosseini är född i Afghanistan och har jobbat på daghem i Helsingfors sedan 2019. Hon har hittat en fast arbetsplats på Päiväkoti Tunturi, som är ett daghem i Mellungsbacka i östra Helsingfors.

– Jag ville uttryckligen bli närvårdare eftersom jag hade hört att det finns goda sysselsättningsmöjligheter i den branschen. Under praktiken stod det klart för mig att jag vill jobba med barn. Barnen är så glada, säger hon.

Läraren vid yrkesskolan bedömde att Hosseinis finska spåkkunskaper motsvarar språknivå B1, vilket innebär att man har fungerande grundläggande språkkunskaper. Hosseini själv upplevde dock att hennes kunskaper var sämre än så.

Det var ibland svårt att förstå allt som sades på möten på jobbet och i diskussionerna med barnens föräldrar.

– Om jag inte förstod frågade jag de andra. Det kommande programmet läste jag också från papperen.

Under tiden i arbetslivet har Aghela Hosseinis finskakunskaper utvecklats. Hon deltog också i en språkkurs som arbetsgivaren erbjöd. Hon säger att kursen var bra, men att den gärna hade fått fortsätta i några månader till.

Cheferna måste ingripa i diskriminering

Mänskliga relationer – det är sist och slutligen det svåraste med det finska arbetslivet, anser Daniel Sewornu. Han har märkt att det är svårt att bli vän med de arbetskamrater som är av finländskt ursprung. På fritiden håller sig de finländska arbetstagarna och de som har invandrarbakgrund till separata grupper och de umgås inte sinsemellan.

Sewornu har också märkt att vissa arbetstagare som är födda i Finland anser att de alltid går före sina kollegor med invandrarbakgrund.

– Ett sådant resonemang luktar diskriminering. Ledningen borde ta ansvar för att bekämpa diskriminering. Den borde tydligt fördöma all form av diskriminering och rasism och själv föregå med gott exempel, säger Sewornu.

Niina Varis är av samma åsikt.

– Det förekommer fortfarande ganska mycket rasism i Finland. På arbetsplatsen måste cheferna ingripa i all form av diskriminering och genom sitt eget agerande visa hur man bemöter människor. Det är också viktigt att redan i förväg föra en diskussion om värderingar. Och om problemet är chefen själv, har även hen en chef, säger Varis.

Hon hoppas att de arbetstagare som upplever diskriminering alltid ska berätta hur de har blivit bemötta, så att man kan ingripa. Man kan berätta om sådana situationer för både chefen och förtroendemannen eller arbetarskyddsfullmäktige.

Aghela Hosseini har inte upplevt direkt diskriminering, men hon berättar att hon har märkt att språkmuren har varit hög på vissa arbetsplatser.

– Ibland kan kollegorna ignorera de arbetskamrater som har svaga språkkunskaper och lämna dem utanför. Jag hoppas att folk i sådana situationer skulle försöka förstå vad andra upplever. Många människor med invandrarbakgrund har tidigare upplevt svåra saker, men ändå har de en stark vilja att lära sig språket och bidra med något, säger hon.

Hon anser att det är mycket viktigt att man stöttas av sina arbetskamrater. Hosseini berömmer atmosfären på sin nuvarande arbetsplats. Arbetskamraterna umgås med varandra också på fritiden.

Daniel Sewornu har varit medlem i Servicefacket PAM i över tio år.

– Jag tänker som så, att om det uppstår problem på arbetsplatsen, så är facket den enda instans som erbjuder skydd och stöd för någon som hör till en minoritet, säger han.

Ännu har Sewornu inte behövt kontakta facket en enda gång på grund av problem.

Anu Vallinkoski
(översättning: Jonny Smeds)