Huvudförtroendemannen Kati Pussinen vill att alla kommunanställda ska få sin del av kakan när lönehöjningarna fördelas

– Alla måste få någonting och pengarna ska inte endast delas ut till vissa personer eller personalgrupper, säger Kati Pussinen.

Pussinen har sedan juni varit huvudförtroendeman på heltid. Hon representerar omkring 600 anställda vid Joensuu stad. Tidigare var hon förtroendeman för JHL:s medlemmar inom dagvården.

När hon har talat med arbetstagarna har det visat sig att många har haft frågor om hur rättvist kommunernas lokala justeringspott fördelas.

– Förra våren väckte den här frågan jättemycket diskussion och förtroendemännen fick många frågor om saken. Man undrade vilka som kommer att få ta del av den lokala potten, hur mycket de kommer att få och på vilka grunder potten fördelas.

Många lågavlönade inom olika yrkesgrupper 

Det är en brokig skara arbetstagare som Kati Pussinen representerar – både arbetsuppgifterna och yrkesbeteckningarna varierar stort. Mångfalden är en styrka som gör det lättare för huvudförtroendemannen att se Joensuu stads verksamhet som en helhet. Å andra sidan hör olika personalgrupper till fackförbund inom olika centralorganisationer och därför kan de ha olika mål.

– Det är just vid fördelningen av den lokala potten som man märker hur utmanande det är att ha flera organisationer som företräder arbetstagarna, berättar Pussinen.

Inom kommunerna är det i sista hand arbetsgivaren som bestämmer hur den lokala potten ska fördelas. Det finns ingen klausul som slår fast att alla anställda ska få vara med och dela på kakan. 

– Det är bra med lokala avtal, men man måste också ha en bra grundläggande nivå, på vilken man sedan kan avtala lokalt om det som kommer ovanpå den här grunden.. Det finns goda sidor med fördelningen av justeringspotten, men i praktiken har potten inte fördelats särskilt jämlikt.

Förutom att man ska behandla arbetstagarna jämlikt, så behövs det också extra lönehöjningar för dem som befinner sig i en lönegrop.

– Många har väldigt låg lön. Till exempel kan skolgångshandledare som jobbar deltid få 800–900 euro i handen per månad. Med tanke på de ökande bensinkostnaderna och de långa avstånden i Norra Karelen kan man fråga sig om det överhuvudtaget lönar sig att jobba, säger Kati Pussinen när hon beskriver känslorna bland JHL-medlemmarna i Joensuu.

Ingen yrkesgrupp är bara en utgiftspost

Familjedagvårdarna befinner sig i en speciellt osäker situation. Nu är deras lön bunden till hur många barn de vårdar, men det är något som de inte själva kan påverka. Kati Pussinen anser att man i stället borde förhandla fram en månadslön som man skulle skriva in i kollektivavtalet.

– Med tanke på småbarnspedagogiken borde man också förhandla fram en klädpeng i kollektivavtalen, eftersom det inte verkar gå att förhandla lokalt med arbetsgivarna om skyddskläder. I branschen borde man också slopa praxisen med arbetsscheman som hela tiden ändras och arbetstagare som utan ersättning står i beredskap att göra inhopp.

Ett önskemål som är vanligt bland kommunarbetstagarna överlag är mer flexibla arbetstider.

– Man vill ha större flexibilitet, i synnerhet när det gäller familjeledigheter, och många vill också ha en möjlighet till kortare arbetstid.

Även om lönen är viktig så mäts inte allt i pengar. Kati Pussinen har märkt att många upplever att deras arbetsinsats inte uppskattas.

– Parkarbetare har sagt att de ofta bara ses som en utgiftspost. Men om gårdarna och busshållplatserna inte sandas – då blir det verkligen dyrt. Nu har man lyft fram vissa yrkesgrupper i diskussionen, men samtidigt har man glömt bort att det också behövs mat, städning och plogning av gator. Allas arbetsinsats behövs.

"Kommunsektorns dragnings- och hållkraft måste förbättras"

Kommunsektorn behöver ett mångårigt löneprogram om man vill att det också i fortsättningen ska finnas tillräckligt många arbetstagare i branschen. Det anser Kristian Karrasch som är förhandlingschef på fackförbundet JHL.

– Kommunsektorns dragnings- och hållkraft måste förbättras. Andra problem, utöver de låga lönerna, är att det finns för få anställda och att arbetet är så dåligt organiserat, säger Karrasch.

Kollektivavtalen för anställda inom kommunerna, staten och kyrkan löper ut i slutet av februari. JHL:s utgångspunkt inför förhandlingarna är att lönehöjningarna ska stärka framför allt de lågavlönade arbetstagarnas ställning.

– Allt arbete är värdefullt och det måste också synas i lönen att arbetet uppskattas. Våra medlemmar har ofta en månadslön på mellan 1800 och 2500 euro. Budskapet från dem är att köpkraften släpar efter när priserna stiger.

Allmänna lönehöjningar i euro skulle hjälpa dem som har lägst lön. Men saken försvåras av att de olika förbund som representerar löntagarna i förhandlingarna inte alltid är eniga om på vilket sätt de allmänna lönehöjningarna genomföras.

– Akava vill vanligen ha lönehöjningar i procent. I den senaste uppgörelsen inom kommunsektorn kom man överens om en kompromiss där det andra årets löneökningar följer en blandlinje, säger Karrasch.

Vid sidan av de normala förhandlingsfrågorna måste parterna nu ta ställning till viktiga frågor som gäller inrättandet av de nya välfärdsområdena. Så här beskriver Kristian Karrasch den utmanande situationen:

– Vi måste ännu avtala om avtalsstrukturen för andra yrkesgrupper än social- och hälsovårdspersonalen. Det finns också spänningar och olika åsikter inom löntagarsidan, när det gäller förhållandet mellan kollektivavtalen för kommunerna och välfärdsområdena. Ska kommunerna och välfärdsområdena förhandla vid samma bord eller inte?

Mikko Nikula
(översättning och bearbetning: Jonny Smeds)

JHL förhandlar om 55 kollektivavtal

Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL förhandlar om sammanlagt 55 kollektivavtal. I de tre största avtalen representeras arbetsgivarsidan av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT:

• Arbets- och tjänstekollektivavtalet för social- och hälsovårdssektorn (SH-avtalet) omfattar ca 180 000 arbetstagare som jobbar inom social- och hälsovården och som snart övergår till de nya välfärdsområdenas tjänst.
• Allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet (AKTA) omfattar ca 120 000 arbetstagare inom kommunsektorn, med undantag för bl.a. social- och hälsovården samt undervisningssektorn.
• Kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet för undervisningspersonal (UKTA) omfattar 80 000 arbetstagare som hör till den kommunala undervisningspersonalen.

Läs mer om hur kollektivavtalsförhandlingarna i FFC:s branscher framskrider

Uppdaterad 22.2 kl. 14.14: Stycket där Kati Hassinen säger att det borde införas en klädpeng har kompletterats så att det framgår att det gäller småbarnspedagogiken.