Fem påståenden om reformen av familjeledigheterna

1. Familjernas möjligheter att välja tryggas bäst av den nuvarande modellen

– Nej, det stämmer inte. I den nuvarande modellen är valmöjligheterna goda, men de begränsas av ekonomiska faktorer, inkomstfällor och attityderna på arbetsmarknaden. Nu väljer man vilken förälder som ska stanna hemma utgående från vad som lönar sig ekonomiskt och orsakar minst besvär. Det här är inte äkta valfrihet.

2. I Finland är systemet mindre flexibelt än i övriga Norden

– Så är det. I alla övriga nordiska länder kan man flytta föräldradagpenningen och ta ut den senare. Till exempel i Sverige kan man senarelägga förmånen tills barnet fyller tolv år – i Finland måste förmånen i huvudsak användas innan barnet är omkring tio månader. I övriga Norden är det också lättare att kombinera arbete och familj, bland annat genom att jobba deltid.

3. En större pappakvot förbättrar kvinnornas ställning på arbetsmarknaden

– Ja. Utredningar visar att öronmärkta perioder gör att fler pappor stannar hemma. När ledigheterna fördelas jämnare mellan föräldrarna sker en attitydförändring på arbetsmarknaden. Företagare upplever inte att det är lika riskfyllt att anställa kvinnor när sannolikheten för långa ledigheter minskar.

4. Det lönar sig att bevara hemvårdsstödet

– Nej, inte i sin nuvarande form. Ekonomiskt uppmuntrar hemvårdsstödet till en lång enhetlig ledighet när barnet är under tre år. Ju längre barnet vårdas hemma och ju fler barn i familjen som står utanför småbarnspedagogiken, desto höge är stödet. Oftast är det mammorna som lyfter hemvårdsstöd, vilket försämrar kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Dessutom lider deras löneutveckling och pension.

5. Reformen måste beredas på trepartsbasis

– Absolut. Arbetsmarknadsorganisationerna har den bästa kunskapen om arbetslivet. Arbetsgivarna och arbetstagarna finansierar dessutom den inkomstrelaterade delen av föräldraledigheterna, så också därför är det motiverat att de deltar i förhandlingarna.

Pirjo Pajunen