Kajplatsen: Vintern närmar sig

"Efter en vecka i King’s Landing har jag återvänt till The North och folket i Winterfell uthärdar vinden och dunklet med ångande andedräkter. När jag gräver fram min stickade tröja ur bagaget, den som jag packat med enbart för resan till och från flygplatsen, både muttrar och huttrar jag, men redan på tåget inträder ändå lugnet."
11.11.2017 07:00
LÖNTAGAREN
Kaj Korkea-aho är författare.

Jag besökte Dubrovnik. Det är en vacker plats. Den kroatiska staden med sin medeltida kärna är belägen på terrakottafärgade bergssluttningar som störtar ner i Adriatiska havet och har de senaste åren klättrat högt på listan över populära resmål i Europa. Till stor del beror den ökade populariteten på HBO-serien Game of Thrones, där Dubrovnik och dess sagolika omgivning använts som inspelningsplats för scenerna i staden King’s Landing.

En tre timmars flygresa norrut är världen 25 grader kallare, himlen jolmig, havet svart, träden nakna och åkrarna färglös sumpmark. Folk kurar ihop sig under tjocka jackor i mörka nyanser och iakttar stumt de karga och platta landskapen med fårade, genomskinliga ansikten. Man säger inte så mycket.

Efter en vecka i King’s Landing har jag återvänt till The North och folket i Winterfell uthärdar vinden och dunklet med ångande andedräkter. När jag gräver fram min stickade tröja ur bagaget, den som jag packat med enbart för resan till och från flygplatsen, både muttrar och huttrar jag, men redan på tåget inträder ändå lugnet. Det är en alldeles speciell njutning att sjunka in i det bekanta, att få sitta bekvämt i tystnaden med tillräckligt med personligt rum för att man ska kunna slappna av. Semestern var skön, men plötsligt känns myllret, överdådet och dekadensen vid Medelhavet främmande, oinbjudande och nästan suspekt.

Jag tänker på Jon Snows ord: Without the cold, a man can’t appreciate the fire in his heart. Without the rain, a man can’t appreciate the roof over his head. Let the south have its sun, flowers and affectations. We northerners have home. Säga vad man vill om nationalism, men dess konturer är aldrig så tydliga för mig som när jag precis återvänt från en resa, och säga vad man vill om melankoli, men vacker kan den också vara.

Vad betyder det för dig att vara finländare? Jag får frågan under en intervju på bokmässan. Jubileumsåret har fått journalister att skriva många sådana frågor, och eftersom det är svårt att komma med annat än klyschor när man ska svara på dem, är jag lättad när jag kan vara ”samtida” och ”fyndig” och lyfta fram Game of Thrones och Winterfell och citera Jon Snow.

Vi litar på varandra här i norr. Hur viktigt och fantastiskt är inte det? Tilliten finns där trots att vi lever utspridda i en stor ödemark, trots att språket och kulturen skiftar över vidderna och vi knappt umgås med varandra. Vi lever måttfullt för att det känns bäst så, och vi arbetar enträget. Vi har ärr efter krig som gör oss lagom försonliga och stolta och på vår vakt, och vi är bra på att bita ihop och uthärda. Vi tror inget speciellt om oss själva, men vi har ett lugn och en envishet som i längden kanske till och med funkar bättre. Vi har upplevt hårda tider, därför uppskattar vi våra närmaste och koncentrerar oss på vad som är viktigt.

Vi kan säkert tacka reformationen eller socialdemokratin eller Mannerheim för det fina i vårt samhälle, men jag tror att vi också kan tacka mörkret, kylan och snön för att de format oss till de vi är. Winter is coming. Däri ligger mycket vishet.

Kaj Korkea-aho

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.