Skomakarens läst: Är regeringen något att lita på?
Knappt hade konkurrenskraftsavtalet hunnit undertecknas i juni, innan man från regeringshåll började måla upp visioner som ifrågasätter grunderna för hela uppgörelsen. Alla minns säkert hur länge man förhandlade och manglade innan man slutligen enades om avtalet. Vid förhandlingsborden sökte facket alternativ till regeringens ideologiskt färgade slaktlistor som – om de hade genomförts – skulle ha skrotat vår arbetsmarknadsmodell och en stor del av arbetstagarnas grundläggande anställningsvillkor och trygghet.
Som ett alternativ till strejker och totalt kaos gick största delen av fackföreningsrörelsen till slut med på vissa försämringar – bland annat att arbetstiden förlängs utan ersättning och att det går ytterligare ett år utan att lönerna höjs. Även den stora frågan om hur man kunde främja lokalt avtalande tog sina staplande steg framåt. Speciellt bitter var uppgörelsen för anställda inom den offentliga sektorn som får semesterpenningen sänkt med 30 procent under tre års tid.
Mot denna bakgrund kunde man kanske i ett civiliserat samhälle förvänta sig att läget skulle stabilisera sig. Men, men ... knappt hade bläcket på de undertecknade förhandlingsresultaten torkat innan det borgerliga lägret och företagarhövdingarna började föreslå nya försämringar. Samlingspartiet inledde i juli med att föreslå att det lagstadgade skyddet för söndagsersättningar ska bort.
Beslutet att förkorta arbetslöshetsdagpenningens maximitid från 500 till 400 ersättningsdagar har inte ens trätt i kraft ännu, när man från regeringshåll börjar planera följande försämringar. Sannolikt är målsättningen åtminstone att sänka nivån på ersättningen från a-kassan, som i vissa kretsar anses vara för generös och därmed passiverande. Tyvärr kan man inte komma ifrån tanken på att regeringen samtidigt vill åt hela a-kassasystemet.
Man kan ju fråga sig hur sysselsättningen förbättras om man klämmer åt de långtidsarbetslösa? Anser regeringen att de arbetslösa verkligen har det för bra? Ser regeringen en utökad fattigdom och längre matköer som ett sätt att tvinga ut folk i arbetslivet? Ska finländare tvingas ta emot arbete på vilka usla anställningsvillkor och löner som helst?
Tydligen är tanken bland borgerligheten att man inte behöver klara sig ekonomiskt på sin lön. Man vill göra det möjligt att avskaffa de bindande lönebestämmelserna i kollektivavtalen, givetvis i bästa broder-anda och som en betydande handräckning åt arbetsgivarna. Om det blir möjligt att kringgå kollektivavtalen kan arbetsgivarna betala i princip hur låga löner som helst. Anställda skulle bli tvungna att söka socialskydd för att klara livhanken när lönen inte räcker till.
Jag tror inte att en utökad fattigdom stärker sysselsättningen. Däremot ökar risken för att samhällsfreden hotas. För FFC och dess medlemsförbund gäller det att agera om regeringen använder konkurrenskraftsavtalet som en språngbräda för ensidiga försämringar som drabbar de arbetslösa eller dem som är ute i arbetslivet. Hösten får utvisa om det går att lita på regeringen.
Håkan Ekström
