Kajplatsen: Post med tyngd
Jag får mellan trettio och fyrtio mejl om dagen. Största delen är inbjudningar till olika former av nätspel, arv från plötsligt avlidna docenter och en ansenlig mängd ryska kvinnor som snabbt vill träffa mig och först då berätta varför. Däremellan en del jobb, administration, respons på texter jag skrivit. Inga vänner. Det är länge sedan gänget flyttade all kommunikation till diverse appar och sociala medier.
Jag har det ganska skonsamt ändå. En kontorsarbetare lär i genomsnitt få 121 enskilda epostmeddelanden per dag. Av dessa öppnar man en tredjedel, och andelen oväntade arv och närgångna frågor om potensproblem är fortsatt hög. Det är länge sedan mejlen var en snabb och gemytlig arena för kommunikation. Flödet av meddelanden är tidsödslande och enligt stressforskare en av det moderna arbetslivets vanligaste energitjuvar.
Värdet av ett mejl har naturligt sjunkit. För en tid sedan kom en snygg och läsvärd bok med ett urval av Tove Janssons brev, som hon skrivit till sina nära och kära under femtio år, med tydlig omsorg om både innehåll och utformning – flera av breven är små konstverk i sig. Det är svårt att tro att en framtida generation skulle finna motsvarande publiceringsvänliga skatter i någon nutida författares stressade utkorg.
Precis som när det gäller vinylskivan är jag dock inte överraskad ifall det riktiga pappersbrevet snart upplever en renässans, för de stunder man vill koppla sig fri från flödet och låta enskilda tankar och uttryck få större tyngd och förhöjd egen betydelse.
När Migrationsverkets kriterier för asyl i Finland nyligen skärptes och en rad negativa asylbeslut för flyktingar som hotats till livet i sina hemländer blev publicerade reagerade författarna Monika Fagerholm och Merete Mazzarella genom att starta en brevkampanj. Genom pappersbrev till statsministern hoppas man göra sina röster hörda i bruset – alla brev som statsministern får läses, registreras och besvaras av en tjänsteman, och innehållet blir delgivet statsministern. Mejl är lätta att ignorera, skapar inga angeläget stökiga pappershögar på något kontor, och kan bedrägligt enkelt raderas i misstag.
Jag tycker att Fagerholms och Mazzarellas brevkampanj är ypperlig både till innehåll och form. Vi är säkert många som levt i en tid före mejl som kan läsa symboliken: angelägenheten är så stark att den blir fysisk, och dessutom anspelar man känslomässigt på förr i tiden. Brevens handskrivna vädjanden är från en tid innan flödet ersatte individen, innan skärmar ersatte riktiga möten och klickrubriker ersatte berättelser.
Jag hoppas på många välfyllda postsäckar till statsrådets kansli, och postar mitt brev idag. Känner du en oro för Finlands asylpolitik som är så tung att den inte platsar i ett mejl, skriv gärna ett brev till statsministern du också.
Kaj Korkea-aho
