Kajplatsen: Kaj om KAJ
"Kom ti byin", ropar humorgruppen KAJ i sin senaste musikvideo över ett malande beat och höjer tre österbottniska småbyar till skyarna. Texten listar byarnas anspråkslösa utbud av aktiviteter, service och sevärdheter, blandar rap-klyschor och dialektala ordlekar, och refrängen manar alla att samlas i det lilla samhället ute i ingenstans.
Pastischen på gangsterrap är välgjord. Låten är en anti-urban byanationalistisk kampsång, levererad med värme och patos. Finns det ironi i hyllningen går den mig förbi.
Det är också det som är så ovanligt. Varken poptexttraditionen eller litteraturen har någon brist på uppväxtskildringar på landsortsscenen och betraktelser av den lilla byn skrivna från valfri stad på bekvämt avstånd. Snarare är det väl ett älsklingstema för tjugoåriga klassresenärer som flyttat bort för att studera och arbeta och finner sig i själslig metamorfos.
När det gäller Österbotten har utanförskapet och behovet av att skriva sig fri från sin bakgrund gett kreativ energi åt författare som Lars Sund (Natten är ännu ung) och Hannele Mikaela Taivassalo (Fem knivar hade Andrej Krapl) för att inte tala om musiker som Mattias Björkas i Vasas flora och fauna. Det som känns så nytt i Kom ti byin är att budskapet är så okritiskt. Istället för att vara syndabock, råtthål eller gyttjigt fängelse framställs hembyn som den lugna utopin, ett paradis där allt är förutsägbart och väldigt lite är möjligt och som just därför är lockande i sin bestående trygghet.
För en utflyttad Essebo som stött och blött sin komplicerade hatkärlek till hembyn i två romaner och fortfarande kan drabbas av oförklarlig oro när jag hör en kyrkklocka stämd i ett visst tonläge eller hör vissa uttryck ur min egen dialekt känns låten både förtröstansfull och suspekt.
Få finlandssvenska kulturaktörer har hyllats så mycket och så brett som humorgruppen KAJ, och listan över deras förtjänster kan göras lång.
Att de konsekvent hållit fast vid sin dialekt och ändå lyckats hitta publik över hela det finlandssvenska språkområdet får ses som en kulturbragd, och deras texter och videor har ofta hållit hög nivå. Att österbottniska barn kan växa upp med lokala idoler som delar deras modersmål är fantastiskt.
Samtidigt har gruppen en tendens till slätstruken ofarlighet och farfarsnostalgi som i längden riskerar att göra dem ointressanta. En dos allvar och lite kritiska eller provocerande tänder är oumbärliga om man i sin humor vill nå djup eller tidlöshet.
Kom ti byin kan vara KAJs bästa låt hittills, men markerar i sin hyllning av Vörå kommun också vägs ände för hur långt man okritiskt kan omfamna sin egen identitet. Ska pojkarna utvecklas, leva upp till alla hyllningar eller i framtiden vara relevanta för en vuxen publik utanför Vasatrakten behövs en mer nyanserad världsbild, åtminstone lite svärta och kanske ett risktagande eller två.
Kaj Korkea-aho
