Kajplatsen: Foster Jenkins och bubblan
Florence Foster Jenkins var en amerikansk arvtagerska och mecenat som gav en konsert i det världsberömda Carnegie Hall 1944, detta trots att hon saknade sångförmåga och var praktiskt taget tondöv. I den nu aktuella filmen om kvinnan och händelsen spelas Foster Jenkins av Meryl Streep, och hennes sång är, liksom de autentiska inspelningarna av Foster Jenkins man hittar om man googlar, fullständigt hårresande.
Foster Jenkins levde i salig övertygelse om sin talang och förmåga, och illusionen hölls levande tack vare ett musiketablissemang som behövde hennes pengar och en äkta man som i sin omsorg om sin frus välmående mutade musikkritiker att skriva positiva recensioner och såg till att bjuda in publik som inte skulle skratta ut henne. Meryl Streep gör den aningslösa damen med sån värme att man sväljer sin irritation över enfalden, och inte ens den hårdaste cyniker kan väl annat än kapitulera inför det livsbejakande citatet "Folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng."
Den sanna berättelsen fungerar bra som film, med frågan om verkligheten ska hinna ikapp huvudpersonen som drivkraft. Fyrtiotalets New York är storslaget återgivet och Simon Helberg som pianisten Cosmé McMoon står för en komiskt stabil rollprestation. McMoon tar anställning hos Foster Jenkins i tron att hon är en riktig sångerska och hans uttrycksfullt spelade insikt om hur det verkligen ligger till är en verklig höjdpunkt.
Filmen kan också begrundas som en allegori över ett mycket omdiskuterat samtidsfenomen. Bland Brexit/Trump-årets många aktualiserade begrepp har det i min bubbla talats mest om just den. Bubblan alltså. Bubblorna vi tillsammans med olika algoritmer skapar på sociala medier gör oss blinda för omvärlden på ett liknande sätt som Foster Jenkins. Det vi skriver och fotar och publicerar i våra flöden möts i allmänhet av bekräftelse, frikostigt utdelad av en nära krets som vill oss väl.
Ett Facebookkonto med många vänner motsvarar på sätt och vis ett personligt fullsatt Carnegie Hall, där omsorgsfullt utvalda människor får ta del av ens utgjutelser. Det är en scen där ens ego fritt får exponeras och marineras i gillanden och uppmuntrande kommentarer. En miljö där eventuella villfarelser och självbedrägerier kan leva fritt och frodas.
Än sen då, kan man kanske fråga. Låt folk leva med förvrängd syn på sig själv, så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Så länge det handlar om självbild må det väl vara hänt, men skrämmande ofta är det samhällsbilden och synen på andra människor som blir skev i bubblorna. När rädslor, fördomar och ren lögn bekräftas av en hel konserthall kan man lätt börja tro att det i själva verket handlar om sanningar.
Är det något skitåret 2016 lärt oss så hoppas jag det är källkritik och vikten av att vara medveten om både sin egen och andras bubblor. Må 2017 bli året då vi mer än tidigare anstränger oss för att få flera perspektiv på världen utanför.
Kaj Korkea-aho
