Flimmer & brus: På tal om utrotningshotade arter

I skrivande stund sitter jag och ögnar igenom det upprop som kulturfolket i Ekenäs har gjort med anledning av de nedskärningar som kulturbevakningen i tidningen Västra Nyland står inför. Sedan faller blicken på kommentarsfältet som om möjligt är ännu mer deprimerande än själva nedskärningarna.

”Varför skall en mycket liten men högljudd skara få bestämma vad en stor majoritet skall läsa”, resonerar signaturen G, tätt följd av Skribenten som frågar sig ”varför satsa mera på kulturen... vi har redan sporten och det är KULTUR för mig.” Sportman efterlyser satsningar på ”nyheter från knutarna, sport, motor, fiske, reportage om världskriget och intervjuer med krigshjältarna.” Fd prenumerant för sin del avstår från alltihop.

Nåväl, smaken är precis som baken delad. Men tänker man på den brist på solidaritet och ömsesidig respekt som inläggen avspeglar så har vi i Svenskfinland snart inget arsle kvar – i synnerhet som tidningshusen nu skär i det lokala, samtidigt som Facebook, ”Fejan”, har förvandlats till ett forum för inbördes beundran.

Var är kittet som i framtiden skall hålla samman Svenskfinland? frågar jag mig och konstaterar att det åtminstone inte är Yle Fem. På den punkten får man nästan lust att tala om kejsarens nya kläder, givetvis plus det rikssvenska bidraget. Ramarna finns där, jovars, men innehållsproduktionen har länge sackat efter.

I stunder som dessa vänder jag mig till radion som åtminstone tidvis framstår som ett ljus i det knutpatriotiska mörkret. En personlig favorit är Naturväktarna som vittnar om att Svenskfinland når långt utöver närmaste husknut. Här stöter man dessutom på den kanske mest utrotningshotade av alla arter: finlandssvenskar med klar blick och stort hjärta.

Krister Uggeldahl