Flimmer & brus: Olli Mäki visar vägen
Vet inte med er, men själv är jag född och uppvuxen i Dalsbruk, den anrika bruksorten. Den lokala idrottsföreningen, grundad år 1908, går under namnet G & I Jäntevä. ”G & I” står för Gymnastik- och idrottsföreningen och ger en vink om att den unga nationen – som de facto ännu hade sina värsta födslovåndor framför sig – skulle byggas enligt principen ”en frisk kropp i en sund själ”.
Det var då det. Nuförtiden tenderar ”musklerna” att ligga på lite fel ställen, i eller rättare sagt ovanpå mellangärdet. Särdeles bra går det inte heller för de finländska idrottarna som i OS i Rio de Janeiro kammade snudd på noll.
Fast nu kan jag ju inte påstå att de uteblivna framgångarna skulle ha rubbat min vardag. Det är faktiskt ett bra tag sedan undertecknad satt som fastnaglad framför tv-apparaten.
Mycket har det med det genomkommersialiserade klimatet att göra; typ idrottare som ”rockstjärnor” och mångmiljonärer. Och då har vi inte sagt ett ord om dopningsskandalerna som avlöser varandra i en strid ström, om tävlingsarrangemang som kantas av mygel och korruption.
Vid det här laget lär det vara både en och annan som anser att undertecknad har en onödigt romantisk, naiv, bild av vad toppidrott borde vara.
Må så vara, men när jag ser Juho Kuosmanens film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) blir jag lika entusiastisk som när jag i barndomen såg skridskoåkaren Olavi ”Putte” Hjellman – 500 och 1500 meter i vinter-OS i Grenoble – göra sina träningsrundor på idrottsplanen i Dalsbruk. En glad amatör som den stundande titelmatchen till trots är minst lika mån om att vinna flickvännen Raijas hjärta. Underförstått: det gäller att vinna de rätta matcherna.
Krister Uggeldahl
