Flimmer & brus: Glenn, Erik och jag
På väggen där hemma har jag en filmaffisch som föreställer ”The Biograph Girl”, efter den anrika stumfilmsstudion. Egentligen hette hon Florence Lawrence men i början av 1900-talet, under filmens första år, lät filmbranschen helt medvetet bli att lyfta fram aktriser och skådespelare. Det blev billigare så.
När man ser på det finlandssvenska mediefältet får man ibland samma vibbar. Det är ont om profiler och i den mån sådana finns är man väldigt dåliga på att lyfta fram dem. Alltså är det inte så konstigt att såväl tidningar som radio och teve tappar terräng, att den fi-fi-finlandssvenska offentligheten framstår som något torr och tråkig (minus en och annan Anna-Lena Laurén).
Fast nu handlar det ju inte endast om stjärnglans. Det är lika mycket en fråga om kvalitet, om ren och skär professionalism. Det slår mig när jag vecka efter vecka bänkar mig framför fotbollskanalen framom andra, den som sänder europeisk toppfotboll praktiskt taget dygnet runt.
Det strikt idrottsliga är en sak, det förstås. Men det som jag framför allt fastnar för är den samlade svenska – till skillnad från den finska – fotbollsexpertisen. Det är ett sant nöje att lyssna på Göteborgstjommen och ex-fotbollsjonglören Glenn Strömbergs referat; lika passionerat som klokt och påläst. Och då har vi inte sagt ett ord om Malmivaara-sonen Erik Nivas knivskarpa analyser.
Niva fungerar för övrigt även som krönikör i Sportbladet/Aftonbladet och faktiskt vet jag folk som prenumererar på webbupplagan – papperstidningarna får man ju inte längre tag på hos oss – bara för den skull. Där ser man vad kvalitet kan göra.
Krister Uggeldahl
