En europeisk minimilön – ett nordiskt dilemma
I höstas krävde Mikael Pentikäinen, vd för föreningen Företagarna i Finland, att regeringen borde undersöka möjligheterna att införa en allmän minimilön för alla arbetstagare i landet. Ett till synes överraskande utspel, med tanke på att Företagarna i Finland inte direkt är kända för att värna om lönerna. Pentikäinen motiverade förslaget med att en minimilön skulle förbättra situationen för ett "parhundra tusen" arbetstagare inom den privata sektorn, som i dag inte omfattas av något kollektivavtal.
Om du anar ugglor i mossen så är du på rätt spår. Mikael Pentikäinen är knappast oroad över den prekära situationen bland de lägst avlönade. Som Pentikäinen själv tillägger kunde en lagstadgad minimilön dock "marginellt" försvaga systemet med allmänt bindande kollektivavtal. Men man kan ana att det inte är någon marginell effekt Pentikäinen är ute efter, utan en generell nedmontering av den avtalsbaserade nordiska arbetsmarknadsmodellen. Förslaget vinner naturligtvis ingen förståelse på fackligt håll.
Samtidigt förs en diskussion om de lägsta lönerna på europeisk nivå. Det är en diskussion som är mycket mer invecklad, även på fackligt håll. Inte ens inom Norden är vi alla av samma åsikt. Det är ett faktum att lönedumpning är ett fenomen som breder ut sig inom EU. Speciellt utsatt är den rörliga arbetskraften, vilket vi också har exempel på i Finland, speciellt inom byggbranschen.
I Europa är det vanligt med löner på några euro per timme, långt under gränsen för en inkomstnivå som det går att leva på. I de nyare medlemsländerna i öst stampar löneutvecklingen på stället och många emigrerar. I längden är situationen ohållbar för unionen och dess invånare, i synnerhet om EU fortfarande vill framstå som en värdegemenskap.
Innan den nya EU-kommissionen tillträdde, lovade blivande kommissionsordförande Ursula von der Leyen att inom hundra dagar komma med ett förslag som skulle garantera en minimilönsreglering för alla unionens invånare. Ursula von der Leyen själv är tysk kristdemokrat och det handlar i viss grad om ett vallöfte som hon nu ska infria. Inför EU-valet hade nämligen kristdemokraternas regeringspartner i Tyskland, socialdemokraterna SPD, krävt en reglering av minimilönerna inom EU. Den politiska vänstern i syd och öst har alltid stött tanken, likaså facket i dessa länder.
I Norden är situationen en annan. En hög organiseringsgrad med etablerade relationer mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar har gett stabil löneutveckling, hög konkurrenskraft, välutbildad arbetskraft och långa perioder av samhällsfred. Och trots att globaliseringen har fört med sig stora utmaningar, så producerar den nordiska modellen fortfarande resultat. De här resultaten lyfts ofta fram som förebild ute i världen.
Egentligen är det fel att tala om en nordisk modell – för det handlar om fem modeller som ligger varandra mycket nära. Gemensamt är att lönerna inte bestäms av politikerna, utan att de vaskas fram i sega förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Man kan avtala om mycket mer än löner – t.ex. pensioner och försäkringar. I Finland och Island slår lagstiftningen fast att ett avtal ska gälla alla arbetsgivare i samma bransch så länge organiseringsgraden är tillräckligt hög.
I Sverige, Danmark och även Norge binder avtalen främst de förhandlande parterna. Lagstiftningen innebär ändå att facket kan driva igenom sitt avtal också vid företag som inte hör till den arbetsgivarförening som har undertecknat avtalet. Vanligtvis sker det här genom förhandlingar och så kallade hängavtal, men stridsåtgärder med blockader är tillåtna. En reglering på europeisk nivå kunde hota hela den här förhandlingsmodellen. Trots att EU-kommissionen har varit noga med att understryka att dess förslag inte hotar den nordiska modellen, så lever farhågorna kvar.
Den finländska inställningen har varit mer avvaktande. Vi förstår farhågorna i övriga Norden. Men vi förstår också att det behövs någon sorts reglering, speciellt med tanke på länderna i öst. Åsikterna går isär även inom europafacket ETUC, som har en avgörande position som löntagarrörelsens representant på EU-nivå gentemot både arbetsgivare och EU:s institutioner.
I skrivande stund finns inget konkret förslag på hur en eventuell reglering av minimilönerna ska se ut. Det kan bli fråga om ett bindande direktiv eller något annat, mindre bindande förfarande. Arbetsgivarna vill knappast avtala om någonting på europeisk nivå, så ett avtal mellan arbetsmarknadsparterna lär vara uteslutet. Just nu försöker man jämka samman olika åsikter för att få fram ett förslag som kunde godkännas av alla. Tidsplanen är ambitiös och slutresultatet ovisst.
Klart är i alla fall att vi inte kommer att få en lagstadgad minimilön med samma lönesättning i hela Europa. Löneskillnaderna mellan länderna kommer att kvarstå, men eventuellt utjämnas på sikt.
Och Mikael Pentikäinen och Företagarna i Finland får nog även i framtiden finna sig i att lönerna i Finland regleras via förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och inte genom politiska beslut. Det är så vi bäst kan garantera skäliga löner och anställningsvillkor.
