Finlands regering struntade i ILO:s ingripande

Regeringen Orpo-Purra har visat komplett nonchalans avseende internationella åtaganden som gäller Finland och deras tillsynspraxis. Regeringens likgiltighet riktar sig nu rentav mot Internationella arbetsorganisationen ILO, som är en självständig del av FN. Utan att bry sig om arbetsorganisationens intervention har regeringspartiernas majoritet i riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott tvingat igenom ett lagpaket som gäller strejkrätten – som tryggas av arbetarnas grund- och människorättigheter – färdigt att godkännas av riksdagens plenum.

Regeringspartiernas majoritet godkände redan tidigare grundlagsutskottets utlåtande i ärendet, där man fullkomligt förbisåg de kritiska observationerna givna av grundlags- och människorättsexperterna som utskottet hört i ärendet. Detta förfarande saknar motstycke och är ett klart uttryck för politiseringen av grundlagsutskottet och undergräver utskottets betydelse för bevakningen av grundlagsenlighet och människorättsavtalens efterlevnad.

Det var inte första gången experternas åsikter åsidosattes under regeringen Orpo-Purra; grundlagsutskottet visade likadan likgiltighet redan när man behandlade regeringens nedskärningar i socialskyddet. Politiseringen av grundlagsutskottet leder nu till att det blir skäl att öppna en diskussion om behovet av en författningsdomstol i Finland.

ILO:s direkta intervention, som riktades till Arbets- och näringsministeriet, utgår ifrån Internationella fackliga samorganisationens, ITUC:s begäran som riktades till ILO:s generaldirektör. Grunden till begäran var ändringarna i lagstiftningen om arbetsfred som Finlands regering driver. Självfallet skickar ITUC inte en interventionsbegäran till ILO:s generaldirektör utan orsak, inte heller reagerar ILO på obefogade begäranden.

I Finland återstår endast de rykande ruinerna av beslutsfattning på basis av konsensusprincipen.

Regeringens likgiltighet uttrycks av att arbetsminister Arto Satonen verkar ha lämnat ILO:s intervention utan avseende, eftersom riksdagsbehandlingen av lagstiftningen om arbetsfred fortsatte, och rentav påskyndades. Den bild regeringen har gett om lagberedningen och riksdagsbehandlingen är en helt annan än det intryck som medverkande löntagare och oppositionens representanter har fått. Regeringen och regeringspartierna verkar, påhejade av arbetsgivarorganisationerna, trampa över löntagarna och oppositionspartierna. I Finland återstår endast de rykande ruinerna av beslutsfattning på basis av konsensusprincipen.

Regeringen Orpo-Purras och arbetsminister Satonens attityd gentemot ILO:s intervention kan inte grunda sig på något annat än en fullkomlig arrogans eller komplett oförstånd. ILO:s intervention är ett uttryck för organisationens allmänna plikt att hjälpa medlemsstater att efterleva sina avtalsenliga åtaganden. Ett ingripande av ILO på detta sätt har bland annat använts i situationer där betydande lagreformer föreligger.

Efter interventionen kan ytterligare åtgärder bli aktuella, exempelvis diskussioner mellan ILO och det berörda landets myndigheter samt besök av representanter för ILO i landet. ILO kan också hjälpa regeringen att avväga lagpropositionen i relation till internationella arbetsnormer och deras tillsynspraxis samt ge råd om jämförande tillämpningsförfaranden.

Nu halar regeringen Orpo-Purra in Finland bland de länder som får svara internationellt för sina kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta kommer knappast att förbättra Finlands rykte som ett attraktivt land för utländska investeringar och arbetskraft som regeringen hoppas på.

Lagstiftningen om arbetsfred torde snarast tas upp i vid riksdagens plenarsession. Vi får hoppas, att riksdagsledamöterna är kloka och modiga nog att bedöma saken på nytt och förkasta lagpropositionen enligt arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande på basis av 1. reservationen.