Inkomstskattesänkningar är inte en evighetsmaskin men de kan ta oss framåt

Regeringens budgetförhandlingar har väckt liv i diskussionen om att sänka inkomstbeskattningen som ett sätt att bekämpa den stigande inflationen. Det första argumentet är att en sänkning av inkomstbeskattningen skulle förbättra människors köpkraft vilket skulle hjälpa när priserna stiger. Det andra argumentet har varit att sänkta inkomstskatter skulle betala sig tillbaka via indirekta effekter, såsom ökat arbete.

Idén att sänkta skatter skulle betala sig själv är baserad på de nationalekonomiska begreppen Lafferkurvan och elasticitet. Elasticitet skildrar förändringar i beteende. När elasticiteten är hög förändras beteendet mycket på grund av en politisk åtgärd och vice versa. Lafferkurvan å sin sida visar skatteintäkter. Om skattenivån är på höger sida av Lafferkurvan, ökar skatteintäkterna när man sänker inkomstskatterna. Om skattekvoten är på vänster sida, höjer inkomstskatterna också skatteintäkterna. Jag kanske skriver mer om Lafferkurvan i ett senare blogginlägg.

Svårt att bedöma beteendeförändringar

Forskning i Finland har visat att löntagarna inte reagerar nämnvärt på förändringar i inkomstbeskattningen. Det kan finnas många anledningar till detta. Till exempel kan löntagarna inte flexibelt påverka hur stora inkomster de får. Det är också viktigt att notera att elasticiteten är högre i vissa grupper. Till exempel för företagare, studerande och personer som får hemvårdsstöd är elasticiteten högre, vilket gör att de reagerar mer känsligt på förändringar i beskattningen.

Med tanke på hur betydelsefullt detta tema är politiskt har det inte gjorts mycket forskning om effekterna av inkomstskattekvoten på arbetsverksamheten. Om du är intresserad av mer grundliga analyser rekommenderar jag artiklar av Tuomas Matikka (på finska) och Tuomas Kosonen (på finska). Mikael Kirkko-Jaakkola och Mauri Kotamäki (på finska) skrev också en bra artikel tidigare i år. I deras artikel fäster jag framför allt uppmärksamhet vid hur svårt det är att beräkna beteendeförändringar. Resultatet kan förändras mycket beroende på vilket antagande du gör när du beräknar elasticiteten. Dessa antaganden inkluderar till exempel storleken på inkomstförskjutningen och socialförsäkringsavgifterna. Detta tog Kotamäki också upp i en tweet (på finska).

Det går inte ännu att dra slutsatser från Sveriges exempel

En parallell från Sverige har varit när landet sänkte den högsta marginalskatten med fem procentenheter 2020. I den ursprungliga rapporten sa det svenska finansdepartementet följande:

Enligt litteratur på området kan den långsiktiga självfinansieringsgraden för reformen ligga i intervallet 56–185 procent. En samlad bedömning är att den långsiktiga självfinansieringsgraden mest sannolikt är i närheten av 100 procent. Den faktiska storleken på dessa effekter är dock osäkra och infaller succesivt under en lång tid efter reformens genomförande. En vanlig uppskattning är att det tar cirka 10 år för effekterna att få fullt genomslag.

Det svenska finansdepartementet uppskattar därför att självfinansieringsgraden av reformen kan vara mellan 56 och 185 procent. En självfinansieringsgrad på 100 procent betyder att sänkningen av inkomstskatterna skulle betala sig tillbaka i sin helhet via indirekta effekter. Om självfinansieringsgraden till exempel är 60 procent får man via de indirekta effekterna bara tillbaka 60 procent av de förlorade skatteintäkterna.

Om vi antar att självfinansieringsgraden, efter Sveriges exempel, är allt mellan 56 och 185 procent, kan skattesänkningarna i det här fallet finansiera sig själva eller ge ännu mer tillbaka till statskassan. Om självfinansieringsgraden håller sig under 100 procent finansierar inte reformen sig själv och statsfinanserna försvagas. Om vi vill behålla budgetbalansen måste det skatteinkomstunderskott som uppstår täckas av nedskärningar eller skattehöjningar.

Det måste ändå sägas att även om sådana här reformer kan finansiera sig själva med vissa parametrar i en viss miljö, så leder sänkta skatter inte automatiskt till denna slutsats i varje situation. Så tekniskt sett är detta inte någon form av evighetsmaskin.

Om skattesänkningarna inte finansierar sig själva måste budgetunderskottet täckas på något sätt

Utmaningen är att det tar ett tag innan de eventuella indirekta effekterna syns i statens ekonomi. Det svenska finansdepartementet sa att effekternas storlek är osäker och att de inte visas förrän på lång sikt. Det är intressant att se hur Sveriges beslut påverkar skatteinkomsten till exempel under en 10-årsperiod även om ökade skatteintäkter inte automatiskt innebär orsakssamband.

Det är viktigt att notera att man bör hålla isär diskussionen om inkomstskattekvoten ur ett ekonomiskt perspektiv och de politiska mål som syftar till att sänka skattesatserna överlag. Det är fullt förståeligt att till exempel eftersträva en inkomstskattekvot där marginalskatterna alltid skulle vara under 50 procent. Som jag förstår det är det inget av de nuvarande partierna i riksdagen som absolut stödjer höjda inkomstskatter.

Diskussionen handlar mest om de ekonomiska realiteterna. Om man sänker inkomstskatterna med en miljard men till exempel bara får tillbaka hälften via indirekta effekter, så måste skatteintäktsgapet fyllas på något sätt. Om självfinansieringsgraden blir liten bör fokus för beskattningen flyttas mot beskattning av kapital och (miljö)faror.

Risken för inflationsspiral påverkar skattebesluten

Den nuvarande inflationen är också något man måste ta hänsyn till. I den nuvarande inflationsmiljön måste vi också överväga vilket beslut som är mest effektivt för dem som behöver mest stöd. Statistikcentralen uppger att inflationen var hela 7,6 procent i augusti i år. Risken är att de politiska besluten påskyndar inflationen. Utöver det säger Finlands Banks senaste prognos att Finlands ekonomiska tillväxt bromsar ner till 0,5 procent nästa år. Det är svårt att ge några goda råd till politikerna, eftersom många beslut kan göra situationen ännu värre.

Även om sänkta inkomstskatter inte är en evighetsmaskin, kan förändringar ta oss framåt om de genomförs på rätt sätt. En möjlighet är att koppla ihop regeringens skattebeslut med uppgörelserna på arbetsmarknaden på ett sätt som säkerställer bibehållen köpkraft och arbetsproduktivitet. Situationen kräver sangfroid kalla nerver av beslutsfattare och vanligt folk.