Orkestermusikern Patrik Stenström: "Vi kommer till arbetsplatsen med våra egna verktyg" – Musiker måste skaffa instrument för tiotusentals euro för att ens ha en chans att få ett jobb

– Det som ligger bakom mitt fackliga intresse är att jag vill jobba för att man ska kunna ha musiken som yrke, och att det ska finnas avtal som slår fast löner och villkor – precis som det finns i andra yrken.

Det säger Patrik Stenström som spelar klarinett i Nationaloperans orkester och är vice ordförande för Finlands Musikers Förbund.

Att kunna försörja sig på musiken är en dröm för många. Musikeryrket kräver ändå självdisciplin och konkurrensen om jobben är stenhård. Samtidigt är lönen anspråkslös i förhållande till de summor som musikerna måste lägga ut ur egen ficka. Grundlönen i till exempel stadsorkestrarnas kollektivavtal är ungefär 2 000 euro brutto.

– I vårt yrke kommer vi till arbetsplatsen med våra egna verktyg. Klarinetten är ett billigt instrument, men när vi ska ha två olika stämda instrument talar vi ändå om mer än tiotusen euro, säger Stenström.

Han konstaterar att till exempel medelpriset på en violin i huvudstadsregionen är 60 000 euro, men att det finns instrument som kostar flera hundra tusen euro.

– När vi skriver ett arbetsavtal så kommer vi på jobb med våra egna instrument, oavsett vad de har kostat. Vi som är anställda får en liten ersättning av arbetsgivaren, men vi anser att ersättningen släpar efter i synnerhet när det gäller de dyrare instrumenten. Ersättningen kompenserar närmast det man lägger ut på service och underhåll av instrumentet. Och frilansare får ingen ersättning för instrumenten.

Patrik Stenström påpekar att man kan bli tvungen att ta ett lån för att köpa ett dyrt instrument, innan man ens kan provspela för att få ett jobb där man har möjlighet att börja betala av på lånet. Samtidigt är konkurrensen om varje jobb stenhård och många sökande kommer från utlandet.

Orkestermusikerna ska också köpa sina egna arbetskläder – frack, smoking och mörk kostym – mot att de får en liten ersättning av arbetsgivaren.

Började spela klarinett som tolvåring

Patrik Stenström är född i en musikerfamilj. Hans pappa spelade cello i Helsingfors stadsorkester och hans mamma var musiklärare. Stenström berättar att han tidigt förstod att det går att göra musiken till ett yrke, men att det kräver målmedvetenhet.

– Då är det inte något man gör bara för att det är trevligt och avkopplande, utan det blir en central del av livet, med alla känslor och upp- och nedförsbackar.

Stenström började allra först spelade piano och försökte också spela cello. Trummor har han alltid spelat och klarinetten kom in i bilden när han var tolv år. Stenström konstaterar att det är relativt lätt att börja spela klarinett och att det kan låta rätt bra ganska snabbt.

– Jag hade musikaliska anlag, men i den åldern hade jag inte hunger att jobba ambitiöst.

Stenström studerade sedan vid Sibelius-Akademin och när han började spela med orkestrar fick musiken en helt ny dimension.

– Det är en berusande känsla när man hör hur den egna tonen låter tillsammans med resten av orkester. Summan av ett plus ett är alltid mer än två.

I Nationaloperans orkester började Patrik Stenström spela som vikarie 1996. Därefter jobbade han en tid i Tammerfors stadsorkester innan han blev fast anställd vid Nationaloperan 2001.

– Jag vill tänka att klarinetten är lite som jag själv. Den passar in i många olika kombinationer och stöder andra instrument. Den kan vara glad och filurisk, men också mjuk och ljuv.

Övar både ensam och med orkestern

Nationaloperan har fem klarinettister och det är sällan alla behövs samtidigt i orkestern. Därför kan de sinsemellan komma överens om hur de delar upp arbetet. En del av övningarna sker på arbetsplatsen, men man måste också öva hemma på egen hand.

– Om jag vet att jag på måndagen kommer att ha en övning där min stämma är jättesvår, så övar jag på egen hand hela veckoslutet, påpekar Patrik Stenström.

Han konstaterar att arbetstiderna varierar väldigt mycket från vecka till vecka, men visar ett exempel på hur en arbetsvecka kan se ut. Till det här kommer den tid man övar ensam.

Måndag: På kvällen övning i fyra timmar med Giuseppe Verdis opera Aida.
Tisdag: Ledigt, d.v.s. övning hemma.
Onsdag: På morgonen övning med Aida. På kvällen föreställning med baletten Anna Karenina.
Torsdag: På morgonen övning med Aida (hela operan spelas igenom som på en föreställning). På kvällen föreställning med Alban Bergs opera Wozzeck ("ett av operavärldens svåraste verk", konstaterar Patrik Stenström).
Fredag: Ledigt.
Lördag: På dagen föreställning med baletten Anna Karenina. På kvällen föreställning med operan Aida.
Söndag: Ledigt.

– Det är ganska typiskt för operaorkestern att vi på morgonen spelar ett långt verk och samma kväll spelar ett helt annat verk.

Stenström konstaterar att det är en fördel att man själv kan välja när man övar på egen hand, för det innebär att många orkestermusiker kan ha små extraknäck vid sidan om, som att undervisa elever eller spela med den lokala teatern.

"Handlar om livet"

Patrik Stenström är bekymrad över att det ibland höjs röster för att musikerna borde sitta på gatan med hatten i handen, i stället för att få lön för sitt arbete. Vissa vill också skära ner stöden till Operan och orkestrarna.

– Ofta sägs det att opera är något elitistiskt, men våra publikundersökningar visar att det inte stämmer. Men utan stöd skulle biljettpriserna vara så höga att ingen normal människa skulle ha råd att gå på opera. Då skulle det bli elitistiskt!

Stenström påpekar också att de pengar som går till Operan och teatrarna skapar fler arbetstillfällen när till exempel restauranger, hotell och taxibilar får kunder. Samtidigt hjälper opera – liksom all annan kultur – folk att må bra och bearbeta sina känslor.

– Största delen av verken handlar om livet: kärlek, avundsjuka, sorg ...

Nationaloperan inleder inom kort sin sommarpaus, men de två sista veckorna i maj når säsongen sin kulmen när Patrik Stenström och hans kolleger ska uppföra operan Pelléas och Mélisande under ledning av den internationellt kända dirigenten Esa-Pekka Salonen.

Musikerna som jobbar på Nationaloperan får ingen ersättning för kvälls- och veckoslutsjobb, och därför har de två månaders semester på sommaren.

– I ungefär femton somrar har jag spelat vid Operafestspelen i Nyslott. Det är ett sätt att extraknäcka lite, samtidigt som jag upprätthåller spelformen, säger Patrik Stenström.

Han påpekar nämligen att det omedelbart hörs om man tar paus från spelandet – och att det efter varje paus krävs övning innan man uppnår sin nivå igen.

– Om jag inte har spelat på en vecka så tar det flera dagar innan jag igen kan spela så att någon annan hör på.

Jonny Smeds