Är arbetslösa verkligen latmaskar och losers? — Vi slår hål på fem seglivade myter om arbetslöshet

FFC frågade de arbetslösa vad det är som gör att de inte lyckas få jobb. Utredningen ger en helt annan bild av situationen än den version som dominerar den offentliga debatten.

Därför vill vi nu slå hål på fem seglivade myter om arbetslöshet.

Myt 1: Nivån på utkomstskyddet för arbetslösa är för hög

En stor del av dem som blir arbetslösa har varit låginkomsttagare redan före arbetslösheten och därför är också deras arbetslöshetsdagpenning liten. Ofta har lönen före arbetslösheten varit 2000–2500 euro i månaden. År 2021 tjänade omkring 70 procent av dem som fick inkomstrelaterad dagpenning mindre än 3000 euro i månaden innan de blev arbetslösa.

Till exempel är den genomsnittliga inkomstrelaterade dagpenningen för arbetslösa medlemmar i de FFC-anslutna fackförbunden 1440 euro i månaden – och efter skatt betyder det ungefär 1100 euro i handen. För många är den inkomstrelaterade dagpenningen ännu lägre. En färsk undersökning som FFC har gjort visar att nästan två tredjedelar av de arbetslösa upplever att de har svårt att klara sig med sina nuvarande inkomster.

Vad händer då om man skulle skära ner det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa, till exempel genom en reform där dagpenningen är högre i början och sedan sjunker efter hand? Då skulle utkomsten för de arbetslösa ytterligare försämras och allt fler arbetslösa skulle bli tvungna att förlita sig på annan social trygghet, såsom bostadsbidrag och utkomststöd.

Myt 2: Arbetslösa får inkomstrelaterad dagpenning under en för lång period

När inkomstrelaterad dagpenning betalas under en tillräckligt lång period är det lättare för de arbetslösa att hitta bra jobb. Det här bekräftas också av forskning. En utredning som Statens ekonomiska forskningscentral har gjort visar att en längre dagpenningsperiod innebär att jobbsökningen förlängs, men att det i slutändan leder till bättre anställningsförhållanden. Om man förkortar det inkomstrelaterade utkomstskyddet leder det till att lönenivån i de framtida anställningarna sjunker, anställningarna blir mer kortvariga och skatteinkomsterna efter arbetslösheten minskar.

Inkomstrelaterad dagdagpenning betalas vanligen i högst 300 eller 400 dagar. För att kunna få dagpenning i högst 400 dagar måste man ha jobbat i mer än tre år. Personer över 58 år kan under vissa förutsättningar få inkomstrelaterad dagpenning i högst 500 dagar.

Målet är naturligtvis att de arbetslösa ska få jobb så fort som möjligt och att de inte ska uppnå maximitiden med inkomstrelaterad dagpenning. Därför behövs bland annat fungerande tjänster som stöder sysselsättningen.

Myt 3: Genom att skära ner dagpenningen får man arbetslösa att söka jobb

Den här myten bygger på tanken att arbetslösa är latmaskar som inte vill söka jobb. I diskussionen glömmer man ofta bort att de arbetslösa är skyldiga att aktivt söka jobb för att de ska få arbetslöshetsförmån.

Det är sant att det är lite vanligare att arbetslösa börjar jobba igen i samband med att den inkomstrelaterade dagpenningen upphör, men majoriteten av de arbetslösa får ändå jobb i ett mycket tidigare skede.

När FFC utredde vad de arbetslösa själva anser, var det många som lyfte fram problem med den egna hälsan som den främsta orsaken till att de inte får jobb. Man löser inga hälsoproblem genom att skära ner utkomstskyddet för arbetslösa.

Alltför ofta lämnas de arbetslösa ensamma att kämpa med hälsoproblem som påverkar deras arbetsförmåga. Man borde till exempel utnyttja rehabilitering och anpassning av arbetsuppgifterna i betydligt högre grad än i dag.

Myt 4: Bristen på arbetskraft hjälper äldre att få jobb

Tyvärr är det här en myt, även om sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare har stigit under de senaste åren. Den förbättrade sysselsättningen beror till stor del på att allt fler arbetstagare jobbar längre upp i åren när pensionsåldern stiger.

Enligt den undersökning som FFC gjorde anser de arbetslösa själva att den näst vanligaste orsaken till att de inte får jobb är att deras ålder inte motsvarar arbetsgivarnas förväntningar. Det finns fortfarande många arbetsgivare som inte vill anställa äldre arbetstagare. Dessutom är det vanligt att arbetsgivarnas rekryteringspraxis diskriminerar äldre arbetstagare, enligt en utredning som FFC har gjort.

Här ligger bollen hos arbetsgivarna. Det behövs en attitydförändring på de finländska arbetsplatserna om vi vill att så många arbetslösa som möjligt ska få jobb.

Av de personer över 55 år som svarade på undersökningen som FFC gjorde, uppgav endast 23 procent att de har blivit kallade till anställningsintervju under det senaste året. Motsvarande andel bland dem som är under 35 år är 41 procent.

Också arbets- och näringsbyråerna borde vara aktivare. Endast en dryg fjärdedel av dem som har fyllt 55 år berättar att de fått arbetserbjudanden eller förslag till utbildning från arbets- och näringsbyrån.

Myt 5: Det hänger bara på dig själv om du kan hitta ett nytt jobb

Om det ändå vore så! Glädjande nog hittar majoriteten av de arbetslösa ett nytt jobb inom sex månader från det att de har blivit arbetslösa, men därefter blir det betydligt svårare att få jobb för personer i alla åldrar.

I synnerhet för lågutbildade blir arbetslösheten lätt långvarig. Sysselsättningsgraden bland personer som enbart har gått grundskolan är häpnadsväckande låg – endast 45 procent. Det betyder att över hälften står utanför arbetslivet.

Låg utbildningsnivå utgör ett betydande hinder för sysselsättning. Numera finns det knappt några jobb som lämpar sig för personer som endast har grundskoleutbildning.

Utan tilläggsstudier är det svårt för de här personerna att få jobb. Därför borde det bli lättare att studera samtidigt som man till exempel får arbetslöshetsförmån. Det är svårt att jobba eller söka jobb om man har bristande läs- och skrivkunnighet eller bristfälliga digitala färdigheter.