Laminerare och låtskrivare
Då Jim Videgård fick en keyboard i julklapp bytte han den mot en gitarr. Tangenter var inte lika tuffa som strängar, tyckte tonåringen som hade upptäckt att det gick att göra låtar själv. Med kompisarna i Petalax spelade han i ett band som inte ville göra covers, så han började komponera själv.
– Sedan dess har det rullat på, berättar Jim som numera bor i Vasa.
– Jag är alltid öppen för idéer, men skriver i perioder utspridda över hela året. Då jag väl börjar blir det många låtar på en gång. Jag har aldrig någon plan, utan jag börjar bara och sedan ser jag vad låten handlar om. Sitter den så blir jag glad.
Positiva låtar är ändå inget Jim bemästrar. Ofta triggas låtskrivandet i gång av att det har hänt något i livet, att ett förhållande har tagit slut eller något annat tungt. Han utgår alltid från sig själv och sina egna erfarenheter, även om texterna blir fiktiva. Tyngre teman känns närmare honom konstnärligt.
Jim har spelat in låtar både ensam – då på sång och gitarr – och tillsammans med band. Den senaste skivan med bandet Jim V och Fasa presenterar en hårdare stil än hans tidigare alster.
– Det är mer rock än folkrock. Det är bra att höra någon annans åsikt för man lätt blir döv för det egna materialet. Jag presenterar ju låten på mitt sätt och sedan kommer band och producent in och lägger sin karaktär på den.
Jim är helt självlärd, han läser inte noter och han har inte heller tränat rösten.
– En sångpedagog skulle ha sagt ”nej sluta, det här går inte” om hon hade hört mig i tonåren. Jag ansträngde nog rösten för hårt då och jag har varit hård mot den sedan dess, säger Jim med ett skratt.
Jobbet ger balans
Jim Videgård jobbar på Botnia Marin i Malax, där han laminerar möbler till båtar. Det finns inget i det jobbet som liknar låtskrivandet. Han har tänkt att det kunde vara roligt att jobba som musiker på heltid, men bara om det gick att leva på det på egna villkor. Det gör det inte.
– Jag vet inte om det är så dåligt att hålla på med annat ändå. Om jag inte behövde gå till jobbet skulle jag kanske isolera mig. Det som blir ett jobb byter karaktär, konstaterar Jim som jobbar halvtid för att hinna med musiken.
Efter skolan utbildade Jim sig till bildkonstnär och i dag studerar han också pedagogik för att få kompetens som bildkonstlärare. Han har dock inga planer på att uttrycka sig genom bilder, musiken konkurrerade ut det för länge sedan.
– Det är någonting med processen med text och musik som jag gillar. De hänger ihop på ett spännande sätt och texten måste följa stämningen i musiken. Dessutom trivs jag på scen, där jag känner att jag får respons och får något tillbaka av publiken.
”Ohälsosamt att sluta”
Inspirationen tycks komma inifrån Jim själv. Han säger att han läser alldeles för lite och sällan blir berörd av musik som spelas på radio. Om han hör en bra låt vill han stänga av den och ta upp gitarren och spela själv.
De egna låtarna nöter han in genom att spela och sjunga dem många gånger då han komponerar. Sedan sitter de och han behöver aldrig repetera en text, inte ens på en låt han skrev för flera år sedan. Han utstrålar ett lugn och en säkerhet i sin musik och de gånger det känns motigt är när han inte spelat på länge och får ont i fingrarna av gitarren.
– Jag känner människor som har slutat med musik och de har det inte så bra. För mig är det nödvändigt att hålla på. Jag pratar inte om känslor annars. Något förlöses genom musiken och musiken håller mig stabil. Jag tror det skulle vara ohälsosamt att sluta, säger Jim.
För knappt ett år sedan fick Jim, som hör till industrifacket TEAM, ett stipendium på 500 euro från FFC:s kulturfond. Stipendiet ska bidra till hans nya skiva.
De nya låtarna som ska spelas in under 2016 söker som bäst sin form. Jim funderar på att skala av ganska mycket jämfört med förra skivan.
– Kanske blir det bara gitarr och sång, men jag vet inte ännu.
Susanne Skata
