Kajplatsen: Snart sista gången
Bandet Kent beger sig i höst ut på turné med den ur försäljningssynpunkt ultimata turnébeskrivningen. För sista gången. Jag hade min djupaste Kentfas kring skivan Du och jag döden 2005 och en renässans i samband med skivan Röd 2009. Har förhållit mig ljummen sedan dess. Men när det nu är sista gången är jag förstås där. Jag är väl inte hjärtlös heller.
Det är kring livets dystrare sidor en stor del av bandets lyrik har kretsat och det har delat folks åsikter, skapat legioner av hängivna fans men också gjort låtarna lätta att avfärda som deppigt pretentiösa. Själv har jag uppskattat Joakim Bergs perspektiv och dystra påminnelser om att livet är kort. För att lindra den eventuella saknaden efter Kent redan nu tänkte jag dra mitt strå till ångeststacken och berätta om ett ögonöppnande matematiskt perspektiv som jag fann på internet och som kunde vara uträknat av Joakim Berg själv.
Säg att man ritar ett diagram över all den tid man umgås med sina egna föräldrar. Varje dag man träffar sin mor och far motsvarar en ruta på ett stort rutigt papper. När man är barn blir det många rutor, de första tolv åren förmodligen nära 365 rutor per år. Under tonåren kanske man reser, drar sig undan och klarar sig allt bättre ensam, men det blir fortfarande många rutor, säg 340 per år.
Vad som händer sedan är förstås individuellt beroende på var man väljer att bosätta sig, men jag tror inte att mitt eget liv är något extremt ovanligt exempel: efter att jag flyttade till en annan del av landet vid 20 års ålder har jag träffat mina föräldrar grovt räknat 25 dagar i året. Om man antar att detta mönster fortsätter så länge mina föräldrar är i livet går det alltså grovt att räkna ut det totala antalet dagar jag träffar mina föräldrar – i mitt fall blir det omkring 8 000 rutor.
Jag kan också konstatera att i skrivande stund, vid 33 års ålder, är ungefär 7 500 av dessa dagar redan förbi. De 500 dagar som återstår om vi alla får leva och fortsätter träffas på samma sätt utgör endast sex procent av all den tid vi har tillsammans. Till nittiofyra procent är mitt umgänge med mina föräldrar redan över. Den överväldigande majoriteten av rutorna är redan överkruxade. Många år ska vi förhoppningsvis ännu leva, men om jag inte omprioriterar tiden och lägger in fler besök så börjar det helt klart bli dags att göra det man vill göra tillsammans, fråga det man vill fråga.
Vi minns inte vår födsel, vi kan inte föreställa oss vår död. Livet börjar lätt kännas som ett grundläggande tillstånd, men är förstås i själva verket ett märkligt och tillfälligt undantag. Ja, det är deppigt, kanske är det pretentiöst, förmodligen är det banalt, likväl är det sant och kanske viktigt att påminna sig om. Kent har haft en tillnyktrande uppgift. När bandet nu försvinner är vi ännu lite mer ensamma i vårt ansvar att ta vara på dagarna.
Kaj Korkea-aho
