Kajplatsen: Eldprovet
Bastudörren öppnas, jag stelnar till, det är dags. Mannen motsvarar precis det jag är ute efter, han är kanske 60, grov, har ölmage, finska anletsdrag, tunt hår. Är det någon jag kan utföra testet med så är det han. Han sätter sig på laven mittemot, bräderna knakar förvånat under hans skogsvårdarkilon. Jag öser vatten på kaminen, bruset är som en signal. Eldprovet kan börja.
Först lite bakgrund: Mitt efternamn till trots har jag lärt mig finska som vuxen, egentligen först de senaste åren. Pappa är visserligen finskspråkig, men talade svenska hemma, och skolundervisningen avdunstade snabbt som den gör för så många österbottningar som aldrig möter finska i vardagen. Den finska jag tillskansat mig har kommit ur umgänge med finskspråkiga älskare och vänner, genom att envist prata på trots att självförtroendet och språkkunskaperna skriker stopp, och genom en sorts aktiv psykologisk nedkylning som egentligen innebär att jag väljer att sluta skämmas.
Det har tagit tre decennier att komma till den punkt att jag idag vågar ringa vilka samtal som helst och relativt ledigt klarar av att förklara vilket ärende jag än har. Insikten om att jag verkligen blivit bättre på språket har drabbat mig långsamt och med en dröjande känsla av overklighet, som vetskapen om att jag börjat se äldre ut.
Tidigare i år började jag känna att det var dags att se hur långt jag kommit, och i studentexamens och körkortens förlovade land mäter vi ju färdigheter med konkreta test. För första gången ställde jag i höst således upp på att medverka i direktsänd finsk teve, jag ledde samtal på finska under bokmässan och började diskutera med frissan.
”Satoko siellä lunta”, börjar jag med bultande hjärta. Mannen sneglar på mig, grymtar. Och så börjar vi bastuprata. Om vädret, trevande och sedan mer drivet då jag får veta att mannen kommit med tåget från Kuopio och att det var en timme sent på grund av snöfallet. Hans långa konsonanter och grumliga magsyreröst gör det svårt att hänga med, men jag hänger med!
Talar om tåg, och inte på finlandssvenska, nämner inte den nedläggningshotade stationen i Sjundeå, jag vill ju inte att han ska veta att jag är finlandssvensk, det är ju det eldprovet går ut på, att se om jag kan språket och kulturen så bra att jag smälter in? Jag kastar löyly, vi byter till riksväg fyra och hur mannen kört på en varg och jag berättar om vargen min pappa mötte i skogen. Ett tag hummar vi bara, tystnar, tar upp tråden, pratar mera snö, mannen svär, jag kastar löyly.
Jag tror att jag klarade det, men vet förstås inte säkert. Efter samtalet kände jag mig hur som helst varm och uppfriskad, stolt och berikad. Som att allt var möjligt. Jag firade segern med en ljus öl och skänkte också tankar till de många nya finländare som kommit hit i år och som nu ska integreras. Vad kan vi riktigt kräva av en integrationsprocess om det har tagit 32 år för den här finlandssvensken att känna sig som en del av landet?
Kaj Korkea-aho
