I Nepal lär sig medlemmarna om facklig verksamhet under Lenins och Maos vakande blickar

Det känns olustigt att sitta i ett rum där Marx, Engel, Lenin, Stalin och Mao intensivt stirrar på dig från en banderoll på väggen – men de fackligt aktiva på den här supermarketen i Nepal är stolta över sin banderoll.
27.09. 11:49 Jonny Smeds
Fackligt aktiva och fackförbundsanställda från Nepal tillsammans med finländare som deltog i fackets solidaritetscenter SASK:s resa till Nepal. Foto: Pratima Bhatta

Vi befinner oss i ett klubbrum för arbetstagarna på den nepalesiska supermarketkedjan Bhatbhateni. Under banderollen med socialismens lärofäder och de som omsatte läran i praktiken sitter lika många ledare för den nepalesiska fackföreningsrörelsen. Dessutom strömmar det hela tiden in medlemmar i rummet.

Som medborgarsamhälle ligger Nepal fortfarande på efterkälken, men det sker framsteg. En av försäljarna, en ung kvinna som heter Komal Maya Lama, berättar modigt om sitt jobb. Hon studerar, så hon har fått tillstånd att börja sin dag först klockan tio – men också den förkortade dagen är elva timmar.

Komal Maya Lama jobbar som försäljare på supermarketkedjan Bhatbhateni. Foto: Marjo Pihlajaniemi

Klubbrummet är en framgång, för arbetsgivaren motsatte sig först all slags facklig verksamhet. Nu är 1200 av supermarketkedjans 4000 anställda fackligt anslutna. Ett konkret förhandlingsresultat är det här klubbrummet. Och en banderoll som för oss finländare känns gammalmodig är en orsak till stolthet för de nepalesiska arbetstagarna.

Banderollen är beskrivande för facket i Nepal. Fackförbunden står i nära kontakt med de politiska partierna och rötterna är stadigt i socialismen. Störst är fackförbunden inom det maoist-kommunistiska partiet, det marxist-leninistiska partiet och det socialdemokratiska kongresspartiet, men i princip kan det finnas representanter för tio olika fackförbund på samma arbetsplats.

Den täta kopplingen mellan facket och de politiska partierna låter underlig för oss finländare, men orsaken till kopplingen går att hitta i Nepals närhistoria. Folk har lärt sig att påverka och driva sina rättigheter genom partierna, och samtidigt har fackföreningsrörelsen vuxit fram som en naturlig del av den partipolitiska verksamheten. Nepal blev republik först år 2008 och före det var partipolitisk verksamhet och facklig organisering förbjudet i flera repriser.

Målet är att bli kallad arbetstagare

79-åriga Kamala Karki berättar att fackförbundet betalade för hennes bröstcancerbehandling. Det här är ett exempel på hur facket fungerar i Nepal. När man frågar ledarna för fackförbunden berättar de ofta att målet är att få antagna lagar att träda i kraft och tillämpas i praktiken. Till exempel är målet med den reform av det sociala trygghetssystemet som redan har trätt i kraft att förbättra arbetstagarnas ställning om de blir sjuka eller arbetsoförmögna, men genomförandet av reformen har gått långsamt.

Det finns många administrativa nivåer. När man frågar medlemmarna vad facket har åstadkommit nämner de sådant som förbättrar vardagen, såsom ekonomiskt stöd vid sjukdom, arbetskläder som bekostas av arbetsgivaren eller, när det gäller lärare, en extra lön för en halv månad som betalades under coronapandemin.

Kamala Karki är en av många nepaleser som gör frivilligarbete inom hälsovården. Deras mål är ännu mer grundläggande: de jobbar på hälsostationer och i människors hem, men de får ingen lön utan endast små kostnadsersättningar.

Det första målet för fackförbunden i branschen har varit att få de frivilliga att själva förstå att de är yrkesproffs och att de har gjort sig förtjänta av ersättning för det jobb de utför. För närvarande bekostar arbetsgivaren, alltså staten, arbetskläderna – och frivilligarbetarna verkar vara mycket stolta över den blåvita uniformen. När Karki och hennes arbetskamrater nu går på gatan vet folk att de är proffs som utför sitt arbete.

Kamala Karki (andra från vänster) tillsammans med andra frivilligarbetare inom hälsovården. Foto: Marjo Pihlajaniemi

Verktyg, men inga färdiga lösningar

Försäljarna och de frivilliga inom hälsovården har samma utmaning som alla andra – den fackliga organisationsgraden är låg och därför har inte förbunden den styrka som behövs. De finländska fackförbundens solidaritetscenter SASK har flera projekt som går ut på att stötta arbetstagarna i Nepal – men SASK ger inte färdiga lösningar, utan hjälper till att bygga upp långvarig verksamhet som ger resultat. Då börjar man med de grundläggande frågorna.

Manoranjan Pegu är koordinator för SASK i Sydasien och han berättar att hans första uppgift ofta är att föra samman medlemmarna i de olika fackförbunden till ett gemensamt bord på arbetsplatsen. I Nepal finns inga branschvisa kollektivavtal, utan fackförbunden och deras medlemmar agerar tillsammans på arbetsplatsen. Om det finns flera förbund på en arbetsplats, blir effekten splittrad och det uppstår inget tryck på att nå avtal.

Ett annat mål är att utvidga verksamheten. Eftersom nepaleserna inte är vana att ägna sig åt samhällsaktivitet är det många som förhåller sig skeptiskt till facket eller som överhuvudtaget inte vet vad facket är. Å andra sidan vet inte heller medlemmarna eller ens de som är aktiva i facket hur man ska rekrytera medlemmar, så SASK:s samarbetspartner ordnar utbildning om medlemsrekrytering och facklig verksamhet.

Den tredje uppgiften för SASK i Nepal är att stärka fackförbundens förmåga att agera. Eftersom arbetsgivarna, med några få undantag, inte inkasserar de fackliga medlemsavgifterna direkt från lönen, bär fackförbunden upp medlemsavgifterna när de träffar medlemmarna. Utan resurser är det svårt för förbunden att planera och organisera sin verksamhet. Mycket finns ändå kvar att göra – i synnerhet när man beaktar att endast 65 procent av befolkningen är läskunnig, att väg-, telefon- och dataförbindelserna är av varierande kvalitet på landsbygden och att det finns många kulturella faktorer som påverkar samarbetet mellan människor.

Situationen i Nepal är ändå rätt bra. Det förekommer inga oroligheter i landet och nepaleserna verkar vara genuint intresserade av att skapa en fungerande demokrati, även om jämställdheten mellan könen och jämlikhet mellan olika människogrupper inte förverkligas i dag. Det är finns en bra grogrund för facket i ett samhälle som strävar efter stabilitet och det finländska solidaritetsarbetet lämpar sig bra för projekt där man stöder kvinnors aktivitet och bygger upp en förhandlingskultur på arbetsplatserna.

Marjo Pihlajaniemi
(översättning och bearbetning: Jonny Smeds)

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.