Flimmer & brus: På tal om brobyggen

Söndagen har under höstsäsongen utvecklats till en helgdag även för de icke troende. Jag syftar på mötet med den svensk-danska deckarserien Bron – nu inne på tredje varvet – som har tagits emot med all tänkbar andakt. Och som portioneras ut i en takt som gör att även söndagstroende hänger med, detta utan att de skriftlärda (läs: frossarna) kommit sig för att stjäla tolkningsföreträde och förstöra för oss andra.

I egenskap av nordist blir man speciellt glad och knappast vore det helt fel att påstå att Bron har gjort mera för den nordiska identiteten än flera år av slipsklädda Nordiska rådet-sessioner. Till saken hör att upphovsmännen inte sticker under stol med att det faktiskt finns sånt som skiljer oss grannar åt.

Inte sällan går man ju åt den politiska korrektheten i konungariket Sverige, som när danskarna i öppningsavsnittet fnyser åt det faktum att ett av mordoffren har kört igång ett genusdagis i Danmark. Ha, ha.

Aptitretande är det även i övrigt, i synnerhet som man i Bron har den goda smaken att bejaka ”stadens ljus” i stället för att som vanligt ta fart från bondvischan. Men även om slutresultatet är hur suggestivt som helst skaver det på en punkt: när det gäller hotbilden.

För den som är uppvuxen med Martin Beck och Kurt Wallander, stadigt förankrade i den svenska myllan, i vardagen och verkligheten, kan Bron te sig tämligen eskapistisk. Inte så att var och varannan deckare behöver handla om diversearbetare som i fyllan och villan viftar med kniven, men inte heller behöver man gotta sig i det rent ut sagt groteska. Eller?

Hur som helst finns det skäl att applådera själva idén, det här med att såväl bildligt som bokstavligt talat bygga en bro mellan de nordiska länderna. Personligen tycker jag det är bra mycket viktigare än brobygget mellan Pargas och Nagu.

Krister Uggeldahl