Flimmer & brus: Den glider inte in
Junior, 16 bast, är emot när jag kommer in genom dörren. ”Finland leder med 2–1 (mot Sverige i semifinalen i ungdoms-VM i hockey) och vinner” meddelar han med en självklarhet som endast kan tillskrivas den ungdomliga entusiasmen.
Själv vet jag så mycket bättre. Med tanke på att det återstår nästan hälften av matchen är det ju helt klart att Finland kommer att få på nosen – en tanke som jag dock håller för mig själv. Den unga generationen ska inte behöva bära sina fäders börda. Och tur är väl det, för en stund senare visar det sig att killen har helt rätt.
De finländska medierna kunde däremot knappast ha mera fel när det gäller det lillebrorskomplex som sipprar fram ur de skadeglada kommentarerna. Det är nästan så man kommer att tänka på en av nyckelscenerna i Leif Lindbloms film Hallonbåtsflyktingen, den där Jonas Karlssons finska pappa hejar fram Sovjetunionen (i mötet med Sverige) trots att farfar i tiderna fick på nöten just av ryssen.
Än är det tv-journalisten som frågar två tonårstjejer vilket som kändes bättre, att spöa Sverige eller Ryssland (gissa vad de svarar), än ägnar man sig på tidningarnas webbsidor åt att vrida om kniven i såret.
Speciellt populär är episoden med den gråtmilda svenska målvakten som känner sig ha ”svikit hela nationen”.
Direkt tragikomiskt blir det när finskspråkiga medier – som inte annars har för vana att stryka finlandssvenskar medhårs – basunerar ut klippet där hockeyspelaren Kasper Björkqvist läxar upp en blågul journalist som fått det här med svenska i Finland om bakfoten.
Att kvällstidningarna sysslar med sånt kan man på sätt och vis förstå. Men när även etablerade medier faller in i kråksången är det bara sorgligt, i synnerhet som svenskarna tar hem den (långt viktigare) ekonomiska landskampen med siffror som får 5–6 att blekna.
Krister Uggeldahl
