Flimmer & brus: Att spara eller slänga

Som bekant är det alltid lite smärtsamt att flytta, så många minnen som kommer emot. Ett exempel: när undertecknad efter sisådär femton år går in för att tömma vinden trillar jag över barnskor och -kläder som för länge sedan har blivit för små för de nu lite större liven. Hur vemodigt som helst.

Och så var det ju det här med böcker och filmer och skivor; vad ta sig till med dem? När det gäller böcker kan man förstås alltid göra som en av mina bekanta: ranta runt på antikvariaten, bara för att få veta att merparten av den litterära skatten är praktiskt taget värdelös. Det enda som går åt är lokalhistoria och krigsskildringar, annars är det pappersinsamlingen nästa.

Samma med gamla filmer, för dem finns det heller ingen marknad – inte ens för de nya, sköna formaten. På tal om de olika filmformaten har jag under årens lopp dragit på mig en icke anspråkslös VHS-samling.

Det är bara det att snart går det inte ens att få tag på VHS-spelare längre. Och att med tanke på ”sämre tider” fylla garderoben med hårdvara låter sig heller inte göras. Expertisen hävdar att gummi- och plastdelar tar stryk i rumstemperatur varpå enda möjligheten är att frysa ner grejerna – tillsammans med bären och höstsvamparna. Alltså på riktigt.

Vid det här laget är det många som är redo att ge slaget förlorat, att göra sig av med rubbet och gå in för de streamade tjänsterna, de som håller till där uppe bland molnen. Lycka till säger jag, åtminstone än så länge.

Att på Netflix och dess småkusiner komma över klassiker och trådsmala europeiska konstfilmer är ungefär lika troligt som att det blir fred i Mellanöstern. Nåväl, sedan sitter jag där och hamrar på mina Lundiahyllor, svär och perklar och lovar mig själv att det här är sista gången. Vi får se.

Krister Uggeldahl