De kollektivavtal som fackförbunden förhandlar fram ger arbetstagarna många sådana förmåner som inte lagen garanterar. Fackcentralen FFC jobbar för att åstadkomma förbättringar i arbetslivet bland annat genom att påverka utvecklingen av lagstiftningen. Fackföreningsrörelsens förhandlingskraft är beroende av hur många arbetstagare som hör till fackförbundet i den egna branschen.

Avtalskulturen på den finländska arbetsmarknaden har under många årtionden tryggat ekonomisk tillväxt i Finland.

Under de senaste åren har avtalskulturen ändå genomgått förändringar, när vissa arbetsgivare har gjort avvikande lösningar. Framtiden får utvisa vad de här besluten leder till. En sak kommer dock inte att ändras: oavsett hur avtalsmodellen på arbetsmarknaden ser ut, kommer fackförbunden att bistå sina medlemmar med sitt förhandlingskunnande och stöd.

Frågor och svar om arbetsgivarnas beslut som hotar modellen med riksomfattande kollektivavtal

Staten låter organisationerna på arbetsmarknaden, alltså de förbund som representerar arbetstagarna och arbetsgivarna, delta i beredningen av den lagstiftning som berör vardagen för arbetstagarna. Till förhandlingsbordet hämtar arbetsmarknadsorganisationerna sina stora sakkunskap om de frågor som berör arbetslivet, och de har också ett större intresse att följa och verkställa besluten som de själva har varit med om att fatta.

En annan fördel med den finländska arbetsmarknadsmodellen är att de politiska styrkeförhållandena inte har påverkat förhandlingarna, utan man har kunnat förhandla långsiktigt över flera regeringsperioder. På lång sikt har både arbetstagarnas och arbetsgivarnas representanter fått sina mål uppfyllda, men de har också varit tvungna att gå med på kompromisser.

Kollektivavtalen ger företagen förutsägbarhet flera år framåt i tiden, när de får veta på vilka villkor och till vilka kostnader de kan anlita arbetstagare. Det har gjort att företagen kan planera sin verksamhet långsiktigt. Arbetstagarna har å sin sida fått sin beskärda del av den ekonomiska tillväxten samt trygghet inför överraskande händelser. Inkomstklyftorna har förblivit relativt små och det har inte uppstått någon marknad för dumpade löner i Finland.

Experterna från FFC och dess medlemsförbund deltar i avtalandet bland annat genom kollektivavtalsförhandlingarna och arbetsgrupper på trepartsbasis.

Förhandlingar om kollektivavtal

Kollektivavtalet är den viktigaste förmånen som fackförbunden kan erbjuda sina medlemmar, eftersom kollektivavtalet slår fast många förmåner som ur arbetstagarens synvinkel är bättre än de lagstadgade. I kollektivavtalet bestäms villkoren för dem som arbetar eller anlitar arbetstagare i en viss bransch eller på en viss arbetsplats. Också till exempel lönehöjningarna bestäms i kollektivavtalet.

Kollektivavtalet slår fast miniminivån för det personliga arbetsavtalet, alltså de villkor som inte får underskridas. Det går alltid att förhandla fram bättre villkor i arbetsavtalet.

Vad är ett kollektivavtal

I kollektivavtalen har parterna avtalat om många förmåner som vi nu ser som självklara, såsom semesterpenningen och semesterpremien. Kollektivavtalet gäller för en viss tid. Varje gång när förhandlingarna inleds på nytt, ska förhandlarna i princip ta ställning varje punkt i kollektivavtalet. Då vägs fackförbundens förhandlingsstyrka, som grundar sig på hur många arbetstagare som har anslutit sig till facket och hur hög organiseringsgraden i branschen är.

Lagen ger dig inte rätt till de här förmånerna – för att du ska få dem behövs kollektivavtal

  • lönehöjningar
  • semesterpenning eller semesterpremie
  • lön under moderskapsledighet
  • lön under faderskapsledighet
  • lön för vård av sjukt barn 
  • lön under långvarig sjukledighet
  • dagpenning och kilometerersättning för resor i jobbet
  • grupplivförsäkring för arbetstagare
  • en förtroendeman som hjälper arbetstagarna

Ett kollektivavtal som facket har förhandlat fram ger den bästa tryggheten i arbetslivet.

En del av de frågor som man avtalar om i kollektivavtalen gäller alla arbetsplatser på samma sätt. Inom andra frågor kommer parterna överens om att man kan föra lokala förhandlingar på företags- eller arbetsplatsnivå om hur bestämmelserna ska tillämpas. I de förhandlingarna representeras arbetstagarna av förtroendemannen.

Möjligheterna till lokala avtal har redan länge ingått i kollektivavtalen och de har utökats under årens lopp. Ett problem är ändå att de lokala parterna på arbetsplatserna inte känner till vilka alla möjligheter de har att ingå lokala avtal.

Läs mer om lokala avtal

För att avtala behövs två parter

Både arbetsgivar- och arbetstagarförbunden har deltagit i att utveckla den finländska kollektivavtalsmodellen. Modellen har under de senaste åren kompletterats med fler möjligheter att ingå lokala avtal och parterna har också enats om så kallade krisklausuler med tanke på oväntade förändringar.

Vissa arbetsgivare har meddelat att de slutar följa den etablerade modellen

  • Arbetsgivarorganisationen Teknologiindustrin meddelade i mars 2021 att den grundar en separat arbetsgivarorganisation som i fortsättningen kommer att förhandla om kollektivavtal. Teknologiindustrin kommer i fortsättningen att ägna sig åt påverkansarbete och intressebevakning för de företag som väljer lokala avtal. Läs mer om Teknologiindustrins beslut.
  • Arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin meddelade i oktober 2020 att den helt slutar ingå kollektivavtal och i stället låter företagen förhandla om anställningsvillkoren. Läs mer om Skogsindustrins beslut.
  • Arbetsgivarnas centralorganisation Finlands Näringsliv EK meddelade år 2017 att den slutar ingå avtal på centralorganisationsnivå. Det här är avtal som två eller flera centralorganisationer för arbetstagare och arbetsgivare har ingått för ett specifikt område på arbetsmarknaden (t.ex. uppsägningsskyddet eller arbetarskyddet). Största delen av de här avtalen har nu ersatts av avtal på förbundsnivå.
  • De inkomstpolitiska helhetsuppgörelsernas (inpo) tid tog slut år 2016 efter att Finlands Näringsliv EK hade ändrat sina stadgar så att den inte ingår allmänna avtal, utan i stället överlåter avtalandet till arbetsgivar- och fackförbunden. I de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna deltog förutom parterna på arbetsmarknaden också staten. Utöver löner och anställningsvillkor kom man överens om många åtgärder som gällde den ekonomiska politiken samt skatte- och socialpolitiken. Största delen av de sociala förmåner som finns i Finland har under årtiondenas lopp kommit till genom inkomstpolitiska helhetsuppgörelser.

Både Teknologiindustrin och Skogsindustrin motiverade sina beslut med att det är så svårt att ingå lokala avtal. En enkät som FFC har gjort bland sina förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige visar ändå att det oftast är arbetsgivarnas ovilja att förhandla som bromsar de lokala avtalen.

Frågor och svar om kollektivavtalen

Vad är ett kollektivavtal?

Kollektivavtalet förhandlas fram av de organisationer som representerar arbetstagarna och arbetsgivarna i en viss bransch. I kollektivavtalet enas parterna om lönerna i branschen, vilka tillägg som ska betalas för till exempel skiftarbete eller helger som infaller på vardagar, samt vilka bestämmelser som ska gälla bland annat arbetstid, semester och olika förmåner. När arbetstagaren inleder ett anställningsförhållande ingår hen ett arbetsavtal som grundar sig på de villkor som förbunden har avtalat om i kollektivavtalet.

Varför är kollektivavtalet så viktigt för arbetstagarna?

I kollektivavtalen har man kunnat avtala om många frågor på ett sätt som ger arbetstagarna bättre villkor och förmåner än vad lagen garanterar. Arbetsgivaren har en starkare förhandlingsposition på arbetsplatsen, men när arbetstagarna tillsammans jobbar för att förbättra sin ställning uppnår man en mer jämlik förhandlingsposition.

Vem avtalar för arbetstagarnas räkning, om det inte finns kollektivavtal?

Fackförbunden kommer fortfarande att bistå medlemmarna med sitt förhandlingskunnande. Betydelsen av att höra till ett fackförbund ökar, för ju fler som hör till förbundet som representerar arbetstagarna på den egna arbetsplatsen, desto bättre förhandlingsresultat kan man åstadkomma. Det är ändå möjligt att förhandlingarna lyckas bättre på vissa arbetsplatser än på andra, och att det därför uppstår skillnader i anställningsvillkoren inom samma bransch.

Varför måste också arbetsgivare som inte hör till arbetsgivarförbundet i branschen följa kollektivavtalet?

Det förvränger konkurrensen i branschen om en del av företagen agerar inom de ramar som kollektivavtalet slår fast, medan andra kan sänka sina priser genom att till exempel betala sämre löner åt sina arbetstagare. Därför är kollektivavtalen ofta allmänt bindande, vilket betyder att de gäller alla arbetsgivare i branschen – också de som inte hör till det arbetsgivarförbund som har ingått kollektivavtalet. Om allt färre i fortsättningen hör till förbunden, kan kollektivavtalens allmänt bindande verkan upphävas. Det är sällan arbetstagaren som gynnas av en sådan situation.

Kan man på arbetsplatsen komma överens om villkor som avviker från det som står i kollektivavtalen?

I kollektivavtalen har parterna enats om vilka frågor man kan avtala om på arbetsplatserna. Ofta har man också definierat vem som kan ingå ett avtal som avviker från kollektivavtalet. Ofta är det förtroendemannen som avtalar på arbetstagarnas vägnar, eftersom förtroendemannen har fått utbildning i att ingå avtal. En enskild arbetstagare kan förhandla till sig bättre villkor än vad som står i kollektivavtalet genom att avtala om det med arbetsgivaren i arbetsavtalet.

Vem slår fast lönerna om det inte finns kollektivavtal?

I Finland finns ingen lagstiftning om minimilön, utan de lägsta lönerna slås fast i de branschvisa kollektivavtalen. Om det inte finns ett kollektivavtal i branschen, kommer lönerna att slås fast i förhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Då beror allt på hur stark förhandlingsposition och hur god förhandlingsförmåga man har. Det är också bra att komma ihåg att man i kollektivavtalen också avtalar om många andra förmåner som gäller anställningen, så den som förhandlar ska behärska den helhet som omfattar allt från övertidsersättningar till kilometerersättningar och andra förmåner.

Vad händer med förtroendemännen om det inte finns kollektivavtal?

Arbetstagarna har valt förtroendemannen till sin representant på arbetsplatsen och förtroendemannen är utbildad av fackförbundet. Förtroendemannen har en viktig roll på arbetsplatsen, för hen försvarar arbetstagarna, förhandlar på deras vägnar och löser till exempel tvister.

I kollektivavtalen avtalar parterna om många frågor som påverkar förtroendemännens ställning, till exempel rätten till information och utbildning, samt hur mycket arbetstid förtroendemännen får sätta på uppdraget. Om det inte finns ett kollektivavtal blir det svårare att komma överens om de här frågorna.

Vem gynnas om man inte längre ingår kollektivavtal?

De som skulle vinna på att kollektivavtalen skrotas är de företag som konkurrerar med hjälp av låga löner och dåliga anställningsvillkor. Det skulle bli möjligt att betala lägre löner än andra företag i samma bransch, för att på det sättet skaffa sig en oskälig konkurrensfördel i förhållande till de konkurrenter som agerar bättre och producerar bättre produkter eller tjänster.

En ensam arbetstagare har också svårare att få igenom sina krav, än om en stor grupp arbetstagare står upp bakom kraven. De arbetstagare som skulle gynnas är alltså de som har bäst förutsättningar att förhandla fram goda förmåner åt sig själv.

Varför talar man om hur viktigt det är att höra till facket i samband med diskussionen om kollektivavtalens allmänt bindande verkan?

Fackförbunden betjänar sina medlemmar, men också de som inte hör till förbundet får njuta av de förmåner som fackförbundet har förhandlat fram i kollektivavtalet. Om förbundens medlemsantal sjunker försämras fackförbundens möjligheter att förhandla fram allmänt bindande kollektivavtal för den egna branschen – och då drabbas alla arbetstagare.

Arbetsgrupper på trepartsbasis

Trepartssamarbete innebär att arbetstagarnas och arbetsgivarnas centralorganisationer samt staten tillsammans avtalar om hur den lagstiftning som gäller arbetslivet ska utvecklas. Centralorganisationerna är på löntagarsidan FFC, Akava och STTK samt på arbetsgivarsidan Finlands Näringsliv EK, Kommunarbetsgivarna KT, Statens arbetsmarknadsverk och Kyrkans arbetsmarknadsverk.

Trepartssamarbetet är inte en finländsk uppfinning, utan det har en lång internationell historia. Finland har i sina internationella avtal förbundit sig att förhandla på trepartsbasis i de frågor som gäller arbetslivet.

I trepartssamarbetet är det experterna som jobbar på FFC och dess medlemsförbund som för medlemmarnas talan. Under beredningen av lagstiftningen framför de sin synpunkt ur ett intressebevakningsperspektiv, men också sin sakkunskap om arbetslivet och arbetsplatserna. Organisationernas experter har dessutom omfattande sakkunskap om till exempel arbetsrätten och de känner till vardagen på arbetsplatserna.

Till exempel pensionssystemet, arbetarskyddet och socialskyddet utvecklas på trepartsbasis. De arbetsgrupper som skapar rubriker i offentligheten är bara en bråkdel av allt det arbete som görs i bakgrunden. Resultaten är oftast kompromisser och utgör en del av en större helhet, vilket gör att det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om vilken inverkan trepartsarbetsgrupperna har. Det innebär ändå inte att de skulle sakna betydelse för människornas vardag.