Varför strävar fackförbunden inom FFC efter lönehöjningar på tio procent?

Fackförbunden inom FFC har meddelat att de under den pågående avtalsrörelse strävar efter lönehöjningar på sex procent eller minst 150 euro under det första året och fyra procent eller minst 100 euro under det andra året. Vad grundar sig det här målet på?

Motivering 1: Arbetstagarnas köpkraft måste återställas

Löntagarnas köpkraft har rasat! För att hitta en jämförbar köpkraftsgrop måste man gå tillbaka ända till 1970-talet. Inte ens under depressionen på 90-talet dök köpkraften så kraftigt som den gjorde under 2020-talets inflationstopp.

I praktiken betyder den höga inflationen att priserna på tjänster och produkter har stigit klart snabbare än lönerna under det här årtiondet. Det har lett till att lönens köpkraft som värst har sjunkit med över åtta procent. I affären får man alltså i dag klart mindre för sin lön än vad man fick i början av årtiondet.

Fackförbunden har dimensionerat sina lönehöjningsmål så att arbetstagarnas köpkraft under de två kommande åren ska kunna återställs till den nivå som rådde före inflationstoppen. När inflationen nu har börjat avta, har köpkraften redan börjat öka långsamt, men den ligger fortfarande över fem procent efter 2021 års nivå.

Motivering 2: Det räcker inte med att fylla köpkraftsgropen, utan också inflationen måste övervinnas

För att vi ska kunna ta igen den förlorade köpkraften räcker det inte med höjningar som är lika stora som köpkraftsgropen, utan i lönehöjningsmålet måste man också beakta hur priserna stiger under avtalsperioden. Även om köpkraften sakta har börjat återhämta sig, så skulle det, utan rättvisa löneökningar, dröja länge innan köpkraften har återgått till samma nivå som tidigare. Det går långsamt att rätta till situationen eftersom köpkraften bara förbättras av den del av lönehöjningarna som överstiger prishöjningarna.

Finansministeriet har förutspått att de lönehöjningar som parterna kommer överens om vid kollektivavtalsförhandlingarna under de närmaste åren kommer att vara ungefär 2,5 procent per år och att inflationen kommer att vara 1,4 procent. Det innebär att avtalshöjningarna endast skulle stärka köpkraften med en procent per år. I den takten tar det mer än fyra år att fylla den fem procent stora köpkraftsgropen. En så långsam återhämtning skulle vara oskälig för löntagarna, efter att inflationen i flera år har ätit upp en betydande del av lönen.

Därför behövs lönehöjningar som både fyller köpkraftsgropen och är större än inflationen under de kommande åren. Den köpkraftsgrop som finns kvar just nu är drygt fem procent. Inflationen under de kommande åren väntas bli knappt 1,5 procent per år, men om lönehöjningarna blir större än i prognoserna kan inflationen öka till drygt två procent. Därför behövs det alltså lönehöjningar på sammanlagt drygt tio procent för att ta igen den förlorade köpkraften.

Motivering 3: Lönerna i Finland har utvecklats sämre än i jämförelseländerna

Lönerna i Finland har halkat efter lönerna i konkurrentländerna. Löneutvecklingen i Finland har varit långsammare än i övriga Europa i nästan tio år: lönerna har stigit ungefär åtta procent mindre än i euroområdet i genomsnitt. Jämfört med Tyskland är skillnaden över tio procent sedan 2014. Skillnaden i löneutveckling är så stor att det inte går att ta in hela försprånget, fastän vi i Finland under några år skulle få klart större lönehöjningar än i jämförelseländerna.

Motivering 4: Finlands kostnadskonkurrenskraft tål höjningen

Finlands priskonkurrenskraft är nu god. Finland hade problem med konkurrenskraften i början av 2010-talet, men situationen förbättrades genom flera måttliga löneuppgörelser. Sedan dess har konkurrenskraften varit stabil.

De traditionella indikatorerna som används för att mäta konkurrenskraften beskriver förändringar i konkurrenskraften, men de anger inte direkt om konkurrenskraften är på rätt nivå. Nackdelarna med en alltför svag konkurrenskraft är uppenbara. Det är inte heller bra att sträva efter en alltför hög konkurrenskraft, eftersom det skulle innebära omotiverat låga löner.

Konkurrenskraften måste hållas på en tillräckligt god nivå, så att exportinkomsterna räcker till för att finansiera den import som Finland behöver. Det kan man granska med hjälp av bytesbalansen, som beskriver hur transaktioner med utlandet påverkar balansen i samhällsekonomin. Finlands bytesbalans uppvisar ett överskott, vilket betyder att våra inkomster från affärstransaktioner med utlandet är större än våra utgifter. Det leder till att den finländska samhällsekonomins utländska nettoskuld minskar.

Det finns ingen entydig vetenskaplig sanning om konkurrenskraften, utan olika aktörer kan komma fram till olika bedömningar. FFC är dock inte ensam om att bedöma att Finlands konkurrenskraft för närvarande är på en god nivå. Till exempel Finansministeriet bedömde i september att ”Finlands kostnadskonkurrenskraft har varit relativt god och stöder exporten när efterfrågan på exportmarknaden återhämtar sig”.

Motivering 5: Lågavlönade behöver relativt sett större lönehöjningar

De lönehöjningar som fackförbunden inom FFC strävar efter är sex procent eller minst 150 euro under det första året och fyra procent eller minst 100 euro under det andra året. Målet är alltså en blandad uppgörelse, som utöver en procentuell lönehöjning också innehåller en minimihöjning i euro. Syftet med en sådan blandad uppgörelse att stödja speciellt de lågavlönade, vars köpkraft har försämrats på grund av inflationen, men också på grund av regeringens nedskärningar i till exempel bostadsbidraget.

När minimihöjningen är ett fast belopp betyder det att lågavlönade arbetstagare proportionellt sett får större lönehöjningar. I fackförbundens mål skulle lönehöjningarna betalas som ett fast belopp till alla som har en lön på högst 2 500 euro i månaden. För dem som till exempel har en månadslön på 2 000 euro innebär en minimihöjning på 150 euro i själva verket en lönehöjning på 7,5 procent.

Motivering 6: En stärkt köpkraft stöder den inhemska efterfrågan

Lönehöjningarna har olika konsekvenser för företagen. När lönerna höjs leder det till att företagens egna kostnader ökar. Å andra sidan har lönehöjningarna en direkt inverkan på hur mycket löntagarna har råd att konsumera. Företag som är verksamma på hemmamarknaden drar nytta av att köpkraften för deras kunder förbättras tack vare skäliga lönehöjningar.

Nu är det arbetstagarnas tur!

I Finland har vi redan i många år stött företagens konkurrenskraft genom måttliga löneuppgörelser. Samtidigt har löntagarna försatts i en historiskt djup köpkraftsgrop. Enligt nuvarande prognoser skulle de lönehöjningar som FFC-förbunden eftersträvar försvaga priskonkurrenskraften. Den här bedömningen är dock inte säker, för vi kan inte i förväg veta hur produktiviteten och arbetskraftskostnaderna i jämförelseländerna kommer att utvecklas. Om exempelvis arbetskraftskostnaderna i jämförelseländerna stiger mer än väntat eller om produktiviteten i Finland utvecklas bättre än väntat, kan också Finlands konkurrenskraft utvecklas bättre än väntat.

När man bedömer lönehöjningarnas inverkan på konkurrenskraften under de kommande åren handlar det alltså om spekulationer utgående från prognoser. Däremot är det ett faktum att det under de senaste åren har uppstått en köpkraftsgrop.

Den här gången strävar FFC-förbunden efter löneuppgörelser som i första hand ska bidra till att återställa löntagarnas köpkraft och ge arbetstagarna rättvisa lönehöjningar.

#VoitollaTyöhön

Läs mer (på finska): sak.fi/voitollatyöhön