Usla villkor när våra kläder tillverkas i Nordmakedonien – ”Vi har haft 250 fall i domstol, och vi har vunnit samtliga”
Många modeföretag i EU tillverkar sina kläder i textilfabriker i Nordmakedonien. Men lönerna är låga, arbetsvillkoren tuffa och obetald övertid är en farsot. Under coronapandemin har situationen blivit ännu tuffare.
31-åriga Lena sitter vid ett bord i en liten lokal i staden Štip i Nordmakedonien. Det senaste halvåret har hon tillbringat mycket tid här. I juni sparkades hon på falska grunder från sitt jobb på en textilfabrik.
– Arbetsgivaren påstod att jag hade brutit mot disciplinreglerna, säger hon.
Lena heter egentligen något annat. Hon fruktar att bli svartlistad i textilbranschen om hennes identitet avslöjas.
Lokalen tillhör arbetsrättsorganisationen Glasen Tekstilec. På väggarna hänger målningar av kvinnliga textilarbetare. 80 procent av Nordmakedoniens 35 000 textilarbetare är nämligen kvinnor. De är motorn i landets största industri som framförallt tillverkar kläder åt modeföretag i EU. Företagen lockas till Nordmakedonien, och andra länder på västra Balkan, av låga produktionskostnader.
Coronapandemin har slagit hårt mot branschen och de underbetalda textilarbetarna får betala ett högt pris. När pandemin slog till avbröt många utländska företag sina beställningar. Samtidigt fick fabrikerna produktionsproblem. Under pandemins första månader stannade nämligen 30 procent av textilarbetarna hemma.
I mitten av mars 2020 stängde skolor och daghem i Nordmakedonien. Ett regeringsbeslut gav en förälder till barn under tio år rätt att stanna hemma med lön. Lena, som har två småbarn, följde beslutet.
– Men jag fick bara ut 30 procent av min lön, säger hon.
Den privata sektorn får bidrag för att betala de anställdas löner under pandemin. Trots detta har många arbetsgivare sänkt lönerna. En del har frusit utbetalningarna. Även rapporter om avtalsbrott och uppsägningar utan varsel duggar tätt.
– Min arbetsgivare försökte få mig att skriva under ett avtal där jag gick med på att börja arbeta halvtid. Jag vägrade. Då förfalskade han min namnteckning. När jag trots det inte började jobba fick jag sparken, berättar Lena.
Obetalt helgarbete
Glasen Tekstilec har tagit hennes fall till domstol. Kränkningar av textilarbetares rättigheter är dock inget som kom med pandemin. På Lenas arbetsplats hade arbetarna endast fyra–fem dagars obetald semester per år, trots att lagen föreskriver 20 dagars betald semester.
– Vi var tvungna att arbeta på lördagar också, utan ersättning, för att nå produktionsmålen, säger Lena.
Efter tolv år i yrket tjänade Lena 250 euro i månaden vilket är minimilönen i Nordmakedonien. Det är även startlönen på de flesta textilfabrikerna. Endast kring tio procent av textilarbetarna är organiserade. På Lenas arbetsplats var ingen med i facket.
– Det kom aldrig dit någon facklig representant som försökte organisera oss, förklarar hon.
Dricker vatten ur baljor
Organisationen Glasen Tekstilec grundades 2016 av det äkta paret Kristina Ampeva och Denis Ampev. Båda jobbade tidigare i textilbranschen. De var frustrerade över usla arbetsförhållanden och låga löner, men även över att nästan inga textilarbetare kände till sina rättigheter eller var organiserade. Glasen Tekstilec har kurser för textilarbetare om deras rättigheter, arbetslagstiftning med mera. Man bistår även med juridisk hjälp.
– På tre år har vi haft 250 fall i domstol, och vi har vunnit samtliga, säger Kristina Ampeva.
Denis Ampev säger att kränkningarna av textilarbetarnas rättigheter är så omfattande att man endast kan ta sig an de värsta fallen. Många textilarbetare tjänar till exempel mindre än minimilönen.
– Och på en fabrik fick arbetstagarna dricka vatten ur en balja. Vi måste koncentrera oss på sådant som överhuvudtaget inte borde förekomma, säger han.
Kristina Ampeva och Denis Ampev säger att arbetslagstiftningen är bra, men att den inte implementeras. Något de menar beror på att facket är svagt och att arbetsplatsinspektörerna gör ett dåligt jobb. Denis Ampev tror inte att modekedjornas låga inköpspriser är det främsta skälet till svältlönerna.
– Det handlar snarare om en ojämlik fördelning av textilfabrikernas profit, säger han.
Stor vinst
I en annan del av Štip finns företaget Astibo Fashion Group som har 38 anställda. Man lägger även ut beställningar till 150 fabriker runtom i landet. Ägaren, Vencislav Filipov, berättar att affärerna går bra, även under pandemin.
– Vi har få anställda, men gör stor vinst, säger han.
Hur det avspeglar sig i de anställdas löner avslöjar han inte. Lönesättningen är individuell, men Vencislav Filipov säger att endast en av hans anställda jobbar för minimilönen. De andra har högre löner. Ingen på fabriken är med i facket.
– Fackförbunden i Nordmakedonien är inte som i andra länder. Här jobbar de enbart för sina egna intressen. Ingen behöver facket, säger fabriksägaren Vencislav Filipov.
I huvudstaden Skopje jobbar 49-åriga Tanja Atanasovska på textilfabriken Okitex. Hon, liksom 70 procent av de 460 anställda, är fackligt anslutna.
– Relationen mellan facket och ledningen är god. Tre–fyra gånger om året träffas vi för att diskutera vad som händer på fabriken, säger hon.
Enligt Tanja Atanasovska är arbetsförhållandena bra. Övertidsarbete förekommer sällan och de anställda har minst 20 dagars betald semester. Ingen har sagts upp eller fått sänkt lön under pandemin.
– Anledningen till att alla inte är med facket är att de tycker att avgiften, en procent av lönen, är för hög, säger hon.
Efter åtta års anställning tjänar Tanja Atanasovska 350 euro i månaden.
– Det är inte tillräckligt för att leva ett bra liv. Lönerna höjs inte i samma takt som priserna på mat, el och annat.
Dåligt rykte
I den fackliga centralorganisationen SSM:s byggnad i Skopje träffar vi Ljupco Radovski som är ordförande i förbundet för textil-, läder- och skotillverkningsarbetare, STKC. Han menar att utländska klädföretag måste betala mer för produkterna för att lönerna ska höjas. Före pandemin hade STKC börjat förhandla om det.
– Pandemin satte stopp för det. Vi kan inte förvänta oss lönehöjningar nu, säger han.
Under pandemin började de fackliga organisationerna STKC och SSM, i samarbete med FN-organet ILO, ge fri juridisk hjälp till arbetstagare som hamnat i coronarelaterade konflikter på arbetsplatsen. Cirka 80 000 arbetare har hittills dragit nytta av hjälpen, som framför allt ges digitalt. SKTC har anmält fabriker som sänkt lönerna, och fabrikerna har bötfällts.
– Två tredjedelar av dem har nu betalat full lön till sina anställda, säger Ljupco Radovski.
Tillsammans med industrifackens internationella paraplyorganisation IndustriALL försöker STKC värva fler medlemmar.
– Men det är vanligt att arbetsgivarna hindrar arbetstagarna från att ansluta sig, säger Ljupco Radovski.
Fackcentralen SSM:s ordförande, Darko Dimovski, påpekar dock att det inte bara är arbetsgivare som sätter käppar i hjulet. Han säger att SSM tidigare kontrollerades av högerpartiet VMRO-DPMNE som styrde landet från 2006 till 2017.
– Under den tiden förlorade arbetstagarna många rättigheter och fick inte den hjälp de behövde av SSM. Det gav oss dåligt rykte, säger han.
Detta, menar han, ändrades då Makedoniens socialdemokratiska union kom till makten 2017. Samtidigt blev Darko Dimovski SSM:s ordförande.
– Sedan 2017 har antalet medlemmar ökat från 42 000 till 70 000. Vi växer oss allt starkare, säger han.
Fackets juridiska stöd och medling under pandemin har fått många arbetare att inse vikten av att organisera sig.
– Det är en anledning till att vi växer. En annan är att vi på tre år har lyckats höja minimilönen från 150 euro i månaden till 250 euro genom förhandlingar, säger han.
Bengt Sigvardsson