Kajplatsen: Tårar som aldrig torkar
Jonas Gardell gråter på Expressens scen vid bokmässan i Göteborg. Han talar om sin nya bok: den första delen i romansviten ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Det är dels berättelsen om två unga män som förälskar sig i varandra i det tidiga 80-talets Stockholm, dels berättelsen om hur HIV kom till Norden, om hur sjukdomen drabbade en redan hårt utsatt folkgrupp – de homosexuella – och om hur sjukdomen och de drabbade behandlades av medier och myndigheter i en tid då allt som avvek från den heterosexuella normen var föraktat och prideparader inte ens var påtänkta. Det är otroliga saker han berättar, om vänner som dog som flugor, om pojkvänner som stängdes ut från begravningar, om dödsannonser som inte publicerades eftersom tidningarna ansåg det ovärdigt att män sörjde män. Snart är det många i publiken som också snyftar.
På de trettio år som gått sedan bokens händelser utspelar sig har så mycket hänt att världen Gardell beskriver på många sätt känns totalt främmande, även om staden är bekant, och de svenska och finska namnen ytterligare förankrar berättelsen i vår närhet. Homosexuella behandlas inte längre som djur, även om man i Finland fortfarande har lång väg att gå till värdig jämlikhet. HIV är fortfarande obotligt, men vården har kommit en bra bit på väg och i dag är det ytterst ovanligt att någon i västvärlden utvecklar AIDS, det vill säga når det sista stadiet av sjukdomen. Men Gardell vill ha upprättelse för de oförrätter som begicks, vill att vi ska minnas de många som dog och vill också uppmärksamma oss i vår allt mer liberala och bekväma tillvaro att viruset fortfarande finns, antagligen närmare än de flesta av oss tror.
Jag har testat mig för HIV några gånger. Testet i sig är odramatiskt – ett vanligt blodprov – men under den vecka det tar att få resultatet hinner man tänka en hel del, även om man så att säga vet att man är frisk och testar sig helt enkelt för att det är ansvarsfullt och man vill få sin status svart på vitt. De flesta kliniker utövar principen att de ringer en vecka senare ifall något inte är som det ska. En tyst telefon innebär alltså att man är frisk. Förra gången jag testade mig ringde ett okänt nummer på morgonen en vecka senare och medan telefonen vibrerade i min hand blev jag alldeles iskall, fullständigt skräckslagen. Det är otroligt hur mycket man hinner tänka på tio sekunder, hur ödesmättade tonerna av flöjtmusik från Mumindalen (min ringsignal) kan låta. Det visade sig dock vara hyresvärden som ringde om mitt nya kylskåp. Jag var och är fortfarande frisk. Kallduschen var ändå, liksom Gardells nya roman, en nykter påminnelse om att aldrig ta något för givet: att livet när som helst kan ta en oväntad vändning.
HIV är i Finland tack vare bromsmediciner ingen dödsdom längre, men likväl en inkräktare man inte kan bli av med, som finns omkring oss och fortfarande förändrar livet för 200 nya människor, män och kvinnor, homo- och heterosexuella, i vårt land varje år.