Yrkesproffs i arbetslivet: Traditionsfostrare på estraderna

Vilma Jää gör musik där hon lyfter fram folkliga traditioner, så att folk ska lära sig om sina rötter.

”Om man har musik som yrke, så har det vanligtvis börjat som en hobby. Som fyraåring började jag spela fiol vid musikinstitutet Itä-Helsingin musiikkiopisto, och senare spelade jag också piano vid Pop & jazz-konservatoriets musikinstitut.

Hemma uppmuntrades jag att syssla med musik. Vi har professionella musiker i släkten och båda mina föräldrar sjunger i kör.

När jag gick i åttan fick jag upp ögonen för folkmusiken, som jag alltid hade varit omgiven av, eftersom min mamma är evenemangsproducent. Det som tilltalade mig med folkmusiken var att man inte stod stilla och uppstyltad med fiolen, utan att vi hade roligt. Som 15-åring kom jag in på Sibelius-Akademins ungdomsutbildning, där jag hade fiol som huvudämne.

År 2015 inledde jag mina yrkesstudier vid Sibelius-Akademin med dubbla huvudämnen, för då studerade jag också sång vid sidan av fiol. Jag hade sjungit till exempel i kammarkören vid gymnasiet Sibelius-lukio. Senare föll fiolen bort och jag tog komposition som andra huvudämne.”

Jag har alltid gjort musik, men det är något helt annat att göra musik som andra ska utvärdera.

”Jag hade uppträtt aktivt under studietiden, men min karriär tog ett stort steg framåt när jag fick en roll i Kaija Saariahos opera Innocence. Jag hade precis blivit utexaminerad musikmagister. Urpremiären var i Frankrike 2021. Helsingin Sanomat skrev att det var mitt genombrott, och det gjorde det lättare att börja ge ut egen musik.

Jag har alltid gjort musik, men det är något helt annat att göra musik som andra ska konsumera och utvärdera.”

”I min solomusik kombinerar jag folkmusik och pop. En av höjdpunkterna under min solokarriär har varit min egenproducerade första singel som togs med på spellistan på YleX och fick ett entusiastiskt mottagande. Mitt debutalbum Kosto har också fått ett fantastiskt mottagande. För albumet fick jag ett Emmapris 2024.

Jag kommer att göra min sista roll i Innocence våren 2026 på Metropolitan i New York. Metropolitan är världens mest kända operahus, och det är inte så många finländare som har sjungit där. Efter det fortsätter jag inte med opera. Innocence berättar om en skolskjutning, och det är mentalt tungt att dö på scenen två månader i sträck, först under repetitionerna och sedan under föreställningarna. Det har börjat ta mer än det ger.”

Jag försöker röja plats för nyskapande i kalendern.

”Min vardag besår av mycket blandat arbete. En dag kanske jag spelar in en singel, en annan dag komponerar jag musik till en film. Jag är också sångproducent för ett album som min vän gör, och det är något som jag skulle vilja göra mer av.

Sedan har jag förstås mina spelningar och förberedelserna inför dem. Efter spelningarna säljer jag merch, alltså skivor, t-shirts och smycken som jag har gjort själv. När man ska göra reklam för en ny singel går det mycket tid till sociala medier. Också sådant som har med företagandet att göra, såsom fakturering, tar tid.

Jag blev förvånad när en lärare under studietiden sa att hen inte hade haft tid att öva efter att hen hade blivit klar med studierna. Nu förstår jag det. Kalendern fylls så lätt, så jag försöker röja plats för kreativitet genom att boka in veckor för nyskapande i kalendern.

Jag är mitt jobb. Det är lite påfrestande, för jag bär alltid med mig jobbet, jag kan inte lämna det på arbetsplatsen.”

Mitt jobb har också en betydelse genom att konsten kan hjälpa folk att bearbeta trauman.

”Jag får min utkomst från många källor, såsom arvoden från spelningar och upphovsrättsersättningar, men stipendier har gjort det möjligt för mig att koncentrera mig på att skapa konst, och jag har inte behövt jobba med annat. Jag har varit lyckligt lottad, för det är ganska ovanligt.

Jag skulle antagligen klara mig utan stipendier, men det skulle vara svårt att ge ut musik. Det kostar ungefär 2 000 euro att göra en låt så att den är klar att ges ut. Med hjälp av stipendier har jag också finansierat min femsträngade fiol och olika mikrofoner. Stipendierna möjliggör mycket och man borde inte skära ner mer i dem eller i kulturen, för kulturen är allmänbildande.”

”En stor källa till idéer för mig är bokserien Suomen kansan vanhat runot, som innehåller texter till runosånger, besvärjelsedikter och allt möjligt sådant. Där har jag hittat intressanta historier eller karaktärer. Eller så har jag haft ett visst ämne, till exempel hämnd, och sedan har jag kollat hur man förr i tiden har berättat om det ämnet.

Som sångteknik använder jag traditionellt finländskt lockrop, som användes för att locka på boskap, samt en röstanvändning som är typisk för östkarelsk jojk. De kläder jag har på mig när jag uppträder är inspirerade av folkdräkter. Jag arbetar på sätt och vis med traditionsfostran, eftersom jag kombinerar olika folkliga traditioner i det jag gör. På det sättet lär sig folk om sina egna rötter.

Mitt jobb har också en samhällelig betydelse på det sättet att konsten kan hjälpa folk att bearbeta trauman. Mina låtar, där jag tar upp personliga ämnen, kan ge kamratstöd åt många, särskilt kvinnor.”

Den här artikeln ingår i FFC:s serie Yrkesproffs i arbetslivet, där vi låter de FFC-anslutna fackförbundens medlemmar berätta om sitt jobb. Vi presenterar ett nytt yrkesproffs ungefär en gång i månaden.