Yrkesproffs i arbetslivet: Skapar tryggare danslektioner

Det räcker inte att en danslärare själv är en bra dansare. Pau Kettunens jobb är att erbjuda en trygg plats där deltagarna kan uttrycka sig genom att dansa.

”Min mamma satte mig på kreativ dans när jag var tre år. När jag var sju år övergick jag till modern dans, och när jag var nio började jag också dansa balett. Dansen blev en hobby som jag aldrig ville sluta med.

Jag sökte mig till musikgymnasiets danslinje i Kuopio och fortsatte till yrkeshögskolan Savonia, där jag studerade till danslärare. Senare gick jag magisterprogrammet i danskonst och danspedagogiska linjen på Teaterhögskolan.

Genom dans kan man uttrycka känslor. När jag till exempel slutade på min förra arbetsplats, satte jag på en låt och dansade farväl under min sista undervisningsdag. Om jag är sjuk och inte kan dansa, saknar jag en kanal för att få utlopp för mina känslor. För mig är dansen ett sätt att uttrycka mig och finnas.”

För att undervisa räcker det inte att du själv är en bra dansare.

”Jag har lärt ut dans till personer i många åldrar – från småbarn till sextioåringar – men särskilt till barn och unga. I mitt jobb på dansinstitutet ingår att planera rörelserna, leta fram musik, förbereda föreställningarna och planera klädseln samt kommunicera med elevernas föräldrar.”

”Om man inte vet vad det här jobbet innebär, kan man tro att min uppgift är att underhålla barnen. Då lägger man inte märke till det tankearbete, det pedagogiska grepp, som finns i bakgrunden. Själv kan jag till exempel använda bildstöd i undervisningen, så att barnen vet i vilken ordning saker och ting sker. Jag är intresserad av hur det går att beakta olika neurotyper – vilka små metoder jag kan använda för att göra det lättare för eleven att koncentrera sig.

För att undervisa räcker det inte att du själv är en bra dansare. En danslärare behöver till exempel ha färdigheter i grupphantering och emotionell fostran. Med barn kan det ibland vara så oroligt att det blir farligt, och då kanske man måste ta eleven i handen och avbryta situationen. Det viktigaste är att förebygga sådana situationer.”

Jag utgår inte från hur rörelsen ser ut, utan hur den känns.

”En sak som gör jobbet oförutsägbart är att jag aldrig vet på hurdant humör eleverna är när de kommer till lektionen. Isoleringen under coronapandemin har lett till osäkerhet och blyghet hos de unga. De har varit tvungna att lära sig agera i grupp på nytt. Här behöver man inte hålla avstånd till varandra, och när man står i en ring kan man hålla varandra i händerna.

När jag undervisar är det viktigt att alla kan känna sig trygga på lektionen. Jag börjar alltid med en runda där jag frågar mina elever hur det står till, så att jag ska veta hur de har det. Om man inte vill säga något, så behöver man inte. Under danslektionen kan jag fråga hur de orkar, och de kan visa sina känslor genom att ge tummen upp eller tummen ner.

Mitt sätt att undervisa balett skiljer sig säkert ganska mycket från hur många andra gör. Jag utgår inte från hur rörelsen ser ut, utan hur den känns. Om det är möjligt, har vi till exempel inga speglar i danssalen, för då är det lättare att rikta uppmärksamheten mot sitt inre arbete.”

De bästa stunderna är när man lyckas möta dansarens blick, som förmedlar en god känsla.

”När jag själv var tonåring övade jag med tåskor tills mina fötter blödde genom skorna. Jag har haft stressfrakturer i lårbenet, fotryggen och hälen. Det har tagit så länge för skadorna att läka att jag har varit tvungen att lära mig gå på nytt.

Jag har allt för ofta dansat med smärta och det har format min syn på dansen. Jag säger till mina elever att man inte behöver ha ont när man dansar.

De bästa stunderna för en danslärare är när man får bevittna att en elev lyckas med något utöver det vanliga. Det kan man se när man för ett ögonblick lyckas möta dansarens blick, som förmedlar en god känsla. Det känns också värdefullt när en elev efter många år kommer och berättar att hen fick uppleva trygghet och uppmuntran under mina lektioner.

Det svåraste är i sin tur om en elev upplever att hen inte utvecklas och vi inte lyckas hitta någon lösning på det just då. I stora gruppen hinner man inte ge råd till alla i alla situationer. Till danslärarens yrkesskicklighet hör att se till att ingen blir utanför, utan alla kan uppleva att de är lika viktiga.”

”Som danslärare har jag fått uppleva att jag kan göra något av samhällelig betydelse när jag har fått jobba som utbildare inom jämlikhet och likabehandling. Jag är själv icke-binär och jag vill också ordna danskurser som endast riktar sig till queerpersoner.

Många ställen erbjuder kurser som i princip ska vara trygga, men ord och handling lämnar mycket att önska.

I dagens samhälle, när folk tillbringar mycket tid ensamma vid olika skärmar, upplever jag också att det är betydelsefullt att dansen kan få människor att röra på sig tillsammans.”

Den här artikeln ingår i FFC:s serie Yrkesproffs i arbetslivet, där vi låter de FFC-anslutna fackförbundens medlemmar berätta om sitt jobb. Vi presenterar ett nytt yrkesproffs ungefär en gång i månaden.