Ett par saker som man i framtiden ska tycka att är skrattretande: att vi använde ordet surfa för att beskriva vår användning av internet, och att vi rökte, helt galet hur vi rökte. På jobbet, på krogen, i bensinstationernas cafeterior.

Sedan 2000-talets början har de som röker dagligen minskat stadigt, parallellt med en allt mer restriktiv lagstiftning, och det är numera lätt att föreställa sig en framtid där det är lika främmande för ungdomar att tända en cigarett som det är för dagens unga att äta blodbröd och gå i kyrkan.

Vad beträffar surfandet är framtiden redan här. Aldrig har jag känt mig så gammal som när ordet slank ur mig under ett författarbesök jag gjorde i ett högstadium. Minerna, herregud.

För tre år sedan slutade jag röka för att en annan människa ville det. Ville jag det själv? Jag ville det på samma sätt som jag vill liknande stora livsförändringar: jo, möjligtvis, men egentligen inte. Newtons tröghetslag gäller i hög grad också mänskligt beteende – påverkas du inte av någon kraft så kommer du att fortsätta i samma riktning i samma hastighet, oberoende av om riktningen är den förnuftigaste eller inte. Kraften som påverkade mig i ny riktning gällande mitt nikotinberoende var synnerligen obeveklig. Han hotade sluta pussas.

Vad har jag lärt mig efter tre år utan nikotin? Sluta röka-guider viftar i allmänhet med samma morötter: hälsan, plånboken, friheten. Att man sparar pengar på att sluta röka är en sanning med svans – de sparade slantarna finns inte per automatik på kontot i slutet av året som ett bevis på rökfriheten utan har i allmänhet trollats bort i vardagsutgifterna.

Icke-rökaren påstås ha makt
över sina tankar, begär och impulser,
vilket givetvis är skitprat.

Hälsa är ett luddigt begrepp och beroende av tusentals faktorer, och åtminstone för en ung människa fungerar argumentet dåligt då hälsan tycks orubblig vad man än tar sig till. Än friheten? Icke-rökaren påstås ha makt över sina tankar, begär och impulser, vilket givetvis är skitprat. Vilken människa av kött och blod har nu det? Personligen såg jag det som en sublim frihet att kunna avbryta jobb, stress och lunk för att kliva ut på balkongen och tända en cigarett närhelst jag kände för det.

Vad återstår? Efter tre år luktar jag fräschare och har bevisligen vitare tänder. Jag har gått upp lite i vikt. Jag pussas. Jag saknar egentligen rätt sällan rökandet, men inte saknar jag stränderna vid Medelhavet så ofta heller, fast det är tre år sen jag var där och nog innerst inne vet att livet är lite skönare där. Jag har vant mig vid min nya riktning som icke-rökare. Den största förnöjelsen tre år senare är förmodligen vetskapen om att jag blivit lite större, eftersom man lär sig nya saker varje gång man trotsar sin inneboende tröghet och utforskar en ny riktning.

Så. Nu kan du surfa vidare, kanske mot en ny riktning i någon liten bemärkelse åtminstone? Kanske var den här kolumnen kraften som behövdes för att du aldrig mer ska använda ordet surfa på det där uråldriga, pinsamma sättet?

Kaj Korkea-aho