Den grundläggande principen är hotad – ska man alltid kunna försörja sig på sin lön?

I Finland och övriga Norden har tanken varit att man ska kunna försörja sig på ett jobb. Den här principen är ändå under press just nu.
20.12.2017 14:46
LÖNTAGAREN
Nyhet Arbetsliv
I servicebranscherna är de lägsta tabellönerna ofta drygt 1 600 euro. Foto: Maskot / Kuvatoimisto Gorilla

Enligt Statistikcentralen är finländarnas genomsnittslön en god bit över 3 000 euro i månaden.

Genomsnittet är som bekant inte ett särskilt bra sätt att jämföra löner, för topplönerna höjer genomsnittet. Medianen är ett bättre sätt att räkna, för den ger ett belopp som exakt hälften av finländarna ligger över och exakt hälften ligger under. Medianen för totallönen bland personer i heltidsarbete är ungefär 2 900. I en nordisk jämförelse ligger Finland sist, tillsammans med Island.

Att prata om löner är något av ett tabu i Finland, men trots det tar diskussionen fart med jämna mellanrum. Många minns säkert hur den dåvarande social- och hälsovårdsministern Laura Räty för några år sedan undrade hur många som egentligen tjänar under 2 600 euro. Nå, det är rätt många som gör det.

Enligt Europeiska sociala stadgan, som också Finland har undertecknat, är lönen skälig och tillräcklig att försörja sig på när den efter skatt är minst 60 procent av den genomsnittliga nettolönen i landet. I Finland betyder det cirka 1 700 euro.

FFC:s kongress slog redan för perioden 2011–2016 fast målet att de lägsta tabellönerna skulle höjas till minst 1 800 euro. Centralorganisationens dåvarande ordförande Lauri Lyly kommenterade målet sommaren 2011.

– För arbete ska man få en lön som tryggar utkomsten. FFC:s mål är att stärka det minimiskydd som kollektivavtalen ger, sa Lyly.

Hur ser det ut sex år senare?

En snabb titt på de giltiga kollektivavtalen visar att målet fortfarande inte riktigt har uppnåtts.

Det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet slår fast att minimilönen för ordinarie arbetstid är minst 1 570 euro i månaden, inklusive naturaförmåner, för personer med full arbetstid.

I servicebranschen är de lägsta tabellönerna i många kollektivavtal kring 1 600 euro. Till exempel för handelsanställda utanför huvudstadsregionen är ingångslönen 1 626 euro. Nivån är ungefär den samma i fastighetsservicebranschen. Och för praktikanter är ingångslönerna naturligtvis ännu lägre.

Moraliskt tvivelaktigt

Ismo Kokko, som är expert på arbetsvillkor på FFC, anser att det skulle vara viktigt att höja de lägsta lönerna.

– Att höja de lägsta tabellönerna till 1 800 euro är ett bra mål som är värt att understödas, säger Kokko.

Han kommenterar låglöneproblemet ur ett moralfilosofiskt perspektiv.

– Jag vill fråga: Vad är rätt? Det ska gå att försörja sig på lönearbete. Tidigare har det varit en självklarhet att man ska klara sig på den lön man får för ett jobb, men så är det inte längre. Pressen på att arbetet ska vara underbetalt eller rentav oavlönat ökar hela tiden.

Kokko betonar att en central princip är att man ska få ersättning för den tid man offrar på sitt arbete.

– Jag skriver inte under tanken på att man ska arbeta åtta timmar om dagen, under någon annans ledning och övervakning, utan att kunna försörja sig på sin lön. Och varför ska staten betala företagens lönekostnader med skattemedel? Hur stor är sannolikheten att företagen skulle kunna låta staten betala till exempel deras elräkningar, frågar sig Kokko.

Till exempel i USA började fattigdomen bland löntagare öka redan på 1980-talet. Och i Tyskland gör i dag ungefär tolv procent av arbetskraften så kallade minijobb, alltså jobb där man vid sidan av till exempel socialskyddet kan tjäna några hundra euro i månaden skattefritt. Arbetsgivaren ansvarar för socialavgifterna.

– Att man någon annanstans i världen har tagit i bruk ett system som bygger på att man inte kan försörja sig på sin lön är inte ett argument för att vi borde göra likadant här hos oss, säger Ismo Kokko.

Ett sådant agerande brukar kallas för ”a race to the bottom” – en kapplöpning mot botten.

Företagen skulle ha råd – men låter samhället betala

Servicefacket PAM publicerade i våras en utredning där man såg närmare på låglöneproblematiken. Utredningen visade att arbetstagarna inom detaljhandeln lyfte ungefär 30 miljoner euro i sociala förmåner. Samtidigt gjorde företagen i branschen en nettovinst på över 330 miljoner euro.

Niina Tanner som har sammanställt låglöneutredningen konstaterar att höjda löner inte precis skulle få företagens resultat att svikta.

– Vinsterna skulle inte ens minska med en tiondel, säger Tanner.

Problemet gäller inte endast handeln. År 2015 betalades sammanlagt ungefär 400 miljoner euro i sociala förmåner åt finländska löntagare, som kompensation för att deras inkomster var så låga. Ungefär hälften av summan bestod av jämkad arbetslöshetsdagpenning och andra hälften av bostadsbidrag och utkomststöd.

Problemen med deltidsarbete

I servicebranscherna är det inte bara de relativt små lönerna som orsakar problem. En bidragande faktor är den stora andelen deltidsarbete – och inte sälla ofrivilligt sådant.

PAM:s forskningschef Antti Veirto anser att utvecklingen är oroväckande.

– De som lyfter jämkad dagpenning från arbetslöshetskassan blir inte färre. Det är ett tecken på att bättre anställningsförhållanden ersätts med deltidsanställningar.

Boendekostnaderna slukar en allt större del av inkomsterna, i synnerhet i de större städerna.

– Det är inte så att medel- och medianinkomsterna är högre i dyrare regioner. Lönerna tycks inte alls flexa, säger Veirto.

Enligt Veirto pressas lönerna ofta till lägsta tänkbara nivå, rentav på bekostnad av tillgången på arbetskraft.

– I samhället verkar det finnas en vilja att betala lägsta möjliga lön. Man kan fråga sig hur lönenivån skulle se ut om vi inte ens hade den reglering vi har i dag.

Johannes Waris

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk