Kirsi Merisalo hann inte göra sitt arbete så bra som hon ville – Hela teamet drabbades av utmattning och hälften bytte jobb
– Jag hade penna och papper bredvid sängen när jag gick och la mig. Om jag fick en idé under natten skrev jag genast upp den, berättar Kirsi Merisalo.
Tidigare i år deltog hon i en intervjuundersökning som fackcentralen FFC lät göra om arbetstagare som upplever att de inte kan göra sitt jobb så bra och omsorgsfullt som de skulle vilja. När undersökningen gjordes jobbade hon som applikationsexpert inom socialvården vid Esbo stad.
Då hade hon en tung period på jobbet, eftersom stadens kundinformationssystem byggdes upp på nytt. För att ett sådant system ska kunna tas i bruk krävs tekniska lösningar, men också mycket annat. Merisalo och det team hon jobbade med planerade systemet, utbildade alla användare och skapade anvisningar. För att kunna göra det arbetet måste man känna till lagstiftningen, systemanvändarna och processerna inom socialvården.
Det krävdes mycket förberedande arbete. På bussen till och från jobbet studerade Merisalo termer och processer och läste instruktioner från Institutet för hälsa och välfärd THL. Dessutom gjorde hon också egentliga arbetsuppgifter på sin fritid.
– Gränserna för arbetstidsaldot sprack eller överskreds. Jag täcktes inte ens berätta hur mycket jag hade jobbat och de timmarna blev helt enkelt en gåva till arbetsgivaren, säger Merisalo.
Dåligt ledarskap orsakar problem
När det var dags att ta i bruk det nya systemet var teamet en period utan chef. En stor reform skulle genomföras självstyrt och på kort tid. Enligt Kirsi Merisalo hade sex månader reserverats för det egentliga ibruktagandet av systemet. Till slut togs hela systemet i bruk på tre månader.
Arbetsbördan var enorm för hela teamet och det fanns svåra saker som man var tvungna att lära sig. Merisalo var frustrerad över att inte kunde utföra sitt arbete så bra som hon hade velat. Hon talar också om en känsla av otillräcklighet.
– De flesta av oss kommer nog till jobbet med inställningen att de vill göra sitt jobb bra. Inte är det ju roligt när det sedan inte går bra, säger hon.
Hon var medveten om vad som krävdes för att slutföra processen: hela personalen skulle utbildas och det var en sak som hon fasade för.
– Det uppstår alltid motstånd mot förändringar, och det finns goda anledningar till det. Om man tidigare var tvungen att knacka in mycket information, så är man nu tvungen att knacka in ännu mer. Det är svårt att marknadsföra något som medför en massa jobb, säger hon med en suck.
Hälften av teamet bytte jobb efter projektet
Kirsi Merisalo var tvungen att lära sig att stå ut med osäkerhet och vaghet. Det var inte lätt för en som karakteriserar sig själv som perfektionist.
Ju längre projektet framskred, desto mer ökade ångesten och känslan av otillräcklighet. Merisalo hade svårt att acceptera att hon inte hann skriva så bra instruktioner som hon ville. Jobbet och frustrationen över arbetsmängden började följa med henne hem och det påverkade vardagen.
– Jag fick höra att jag var vresig hemma och det var inget som min man tyckte om.
När ansträngningen var över gick luften ur hela teamet. Vissa drabbades av utmattning och ungefär hälften av teamet byttes ut.
– Det kanske var det pris vi fick betala för att kunna ta i bruk det nya systemet.
Tar med sig erfarenheterna och blickar framåt
Kirsi Merisalo har nu i ungefär tre månader haft nya arbetsuppgifter som systemkoordinator för barnskyddet vid Esbo stad. Hon fyller snart 60 år och upplever att det nya jobbet är ett tecken på att hennes arbetsinsats uppskattas.
– Jag fick en plats som många andra också ville ha – och det gjorde väl gott för min självkänsla.
En del av arbetsuppgifterna är bekanta, men en del är nya. Hon jobbar fortfarande delvis med det gamla teamet, som nu har en ny bra chef. Även nu är det bråttom ibland, men situationen är inte lika okontrollerbar som förr.
– Men å andra sidan sparras man av att ha lite bråttom. Jag vet inte om jag skulle trivas om det fanns en massa extra tid att fördriva.
När Kirsi Merisalo blickar tillbaka säger hon att hela teamet lärde sig mycket av processen.
– Nu vet vi åtminstone några saker som det absolut är bäst att göra på ett annat sätt, när vi strax ska genomföra nästa reform.
Den här gången har man reserverat ett år för reformen, i stället för tre månader.
Silja Aunola
(översättning och bearbetning: Jonny Smeds)
