Kajplatsen: Myndighetsdag i det fria

15.02.2017 06:00
LÖNTAGAREN
Kaj Korkea-aho är författare.

I mars är det arton år sedan en vän i den lokala lutherska församlingen fick mig att komma ur skåpet. Jag var sexton år, det var iskallt ute, vi satt på en hög madrasser i det som kallades bönerummet i församlingens ungdomsgård, hon lirkade, jag grät. Så berättade jag hur det låg till, för allra första gången för en annan människa. Den djupt religiösa vännen började omedelbart be för mig. Hennes lilla hand låg på mitt huvud medan hon viskade och talade i tungor och bad att min sexualitet skulle förändras och jag bli fri.

Det var 1999. I Finlands lag fanns ännu inskrivet ett förbud mot ”uppmuntran till homosexualitet”, en motsvarighet till förbudet mot gaypropaganda som är i kraft till exempel i Ryssland. Det var ett år innan den första prideparaden i Helsingfors, tre år innan det blev möjligt för samkönade par att registrera sina parförhållanden, femton år före Jeppis Pride.

Till och med föregångslandet Sverige hade ännu tio år kvar till samkönade äktenskap, och bara tre år tidigare hade en kyss mellan två män i teveserien Rederiet skapat skrikiga löpsedlar i svenska kvällstidningar och en storm av avsky och bestörtning också bland de av mina jämnåriga som följde serien. Jag repeterar detta för att det är lätt att glömma hur snabbt synen på homosexualitet har förändrats också i Norden de senaste åren, och vilken annorlunda värld skåpet stod i den där marskvällen 1999.

I mars 2017, arton år efter kvällen i bönerummet i Esse, träder också den nya äktenskapslagen i kraft i Finland, två och ett halvt år efter att riksdagen röstade igenom den. Det är en historisk dag – en efterlängtad avfart från den juridiska kostig som tiotusentals finländare har vandrat längs sedan homosexualitet avkriminaliserades 1971. Samma väg och samma rättigheter för alla finska medborgare blir ett faktum, och både symboliskt och praktiskt är den här händelsen något av det vackraste och största som händer under Finlands jubileumsår.

Ett demokratiskt samhälles utveckling är i bästa fall ett genomsnitt av vad medborgarna vill och tänker. Då och då hör jag fortfarande rapporter från den där lutherska församlingen om att förbönen för mig ännu pågår. Syftet med rapporterna är oklart för mig, men när mumlandet och tungotalet tydligen nu har pågått i arton år tänkte jag passa på att officiellt be folk sluta och ägna sin tid och sina böner åt vettigare saker.

Om något så har bönerna blivit besvarade för länge sen. En människas sexualitet kan inte ens Gud förändra, men friheten började faktiskt skymta från och med den där handpåläggningen i mars 1999, det första steget på en lång resa mot att vara ärlig mot sig själv. I mars visar det finska folket, via sin lagstiftning, att man har gjort samma resa i samma fråga, sett sig själv i ögonen angående jämlikhet och rättvisa och fattat det enda rätta beslutet. En underbar utveckling, gudomlig kunde man säga.

Kaj Korkea-aho

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.