Kajplatsen: Att fara eller inte fara
Till min läggning är jag ambivalent. Jag brukar tänka att det är en förlängd motreaktion på min bombsäkra väckelsekristna uppväxt. När jag möter tydligt positionerade åsikter reagerar jag med skepsis och ibland obehag, som inför plastblommor. Då jag själv tvingas ta ställning är klaustrofobin sällan långt borta. Jag älskar fria val men får ångest av att ha röstat. Jag har röstat tydligt åt bägge hållen på den politiska skalan, ångrat mig ängsligt när det blivit för tydligt, och oftast hållit mig på mer bekväm mellanmark.
Det finns undantag, givetvis. Jag har grundläggande och orubbliga ståndpunkter i frågor som rör exempelvis medmänsklighet, jämlikhet, demokrati och icke-våld, och är av den fasta åsikten att ingen borde vara annat än kompromisslös när det gäller humanism och alla människors lika värde. I sådana frågor ger det mig ingen ångest att sätta ner foten i privata diskussioner, att skriva inlägg på sociala medier eller formulera mig i en kolumn.
Vardagen är ändå sällan entydig. Just nu är det många författare som plågas av frågan huruvida man i höst ska delta i Göteborgs bokmässa eller inte. Konflikten bottnar i mässans beslut att låta tidningen Nya Tider vara med som utställare, en tidskrift med kopplingar till nynazistiska och antidemokratiska rörelser. Ett par hundra svenska författare har meddelat att de inte tänker närvara på mässan på grund av detta, och nu växer också antalet finländska författare som tänker bojkotta Nordens största kulturevenemang.
Jag ger ut en ungdomsbok i höst och har tvingats ta ett beslut i frågan om jag tänker delta i mässan eller inte. Min ambivalens har sällan känts som ett sånt ok. Å ena sidan: vill jag delta i en mässa som möjligen bidrar till att normalisera rasistiska publikationer och som driver bl.a. författaren Johannes Anyuru till bojkott eftersom han upplevt och upplever konkret hot från de krafter som finns bakom Nya Tider? Å andra sidan: mässans enorma betydelse för böckerna, läsarna, författarna, samhällsdebatten. Alla möten, alla diskussioner. Och vidare: vad är min eventuella bojkott värd? Vad gagnar det goda ändamålet mer: en tyst protest från en liten författare som drunknar i mässvimlet eller en åtminstone teoretisk chans att få sin röst hörd och påverka situationen på plats?
Jag har meddelat att jag kommer att delta i mässan, hålla ett seminarium och berätta om min nya bok, som jag arbetat med länge och som har ett angeläget ärende: att försöka få ungdomar att läsa. Är det på den stora skalan rätt av mig att medverka? Jag har inte den blekaste aning.
Men till och med den här kroniskt ambivalente uslingen är (ganska) säker på att en mångfald av röster som står upp för antirasism är en viktig sak.
Kaj Korkea-aho
