"Fackets styrka har också blivit dess svaghet" – forskare efterlyser global intressebevakning på företagsnivå

I Finland har fackföreningsrörelsen vant sig vid att kunna påverka genom nationella uppgörelser. Men enligt forskaren Mika Helander står facket nu inför en stor utmaning – företagen är inte lika intresserade av nationella uppgörelser och därför borde arbetstagarna bli bättre på att bevaka sina intressen internationellt på företagsnivå.
24.04.2018 11:52
LÖNTAGAREN
Mika Helander har forskat i både arbetstagarnas och företagsledarnas syn på globaliseringen. Foto: Patrik Lindström

– Det finländska facket har bundit sig till ett nationellt konsensussamhälle där man agerar i samråd med staten och arbetsgivarna. Men numera har arbetsgivarsidan inget uppenbart intresse av nationella uppgörelser, för de bolag som finns representerade i Finlands näringsliv EK är inte längre finländska i första hand. Ramen har förändrats från nationell till global, och facket står delvis handfallet inför förändringarna.

Det säger sociologen Mika Helander. Han är politices doktor och universitetslektor vid Åbo Akademi, och har forskat i både fackets och företagsledares syn på globaliseringen.

– Inom facket är man van vid att kunna påverka i kabinetten. Det har man lyckats så otroligt bra med genom åren. Men fackets styrka har också blivit dess svaghet, säger Helander.

Han betonar att facket inte har förlorat sin betydelse, men att man måste hitta nya sätt att påverka. Företagen är intresserade av företagsspecifika, globala lösningar. Förhandlingarna rör sig alltså från det nationella planet till det lokala och det globala planet samtidigt – och de två hänger samman.

– Nu borde också facket skapa transnationell intressebevakning på företagsnivå. Produktionsenheter i olika länder borde samarbeta för att undvika att de ställs emot varandra och att arbetsgivarna shoppar med löner och anställningsvillkor, säger Helander.

Internationella nätverk

Mika Helander konsterarar att det visserligen finns system för arbetstagarinflytande på internationell nivå, bland annat de europeiska företagsråden (EWC), men han anser att dessa inte räcker till. Inom facket har man vant sig vid att vissa representanter sköter de internationella kontakterna, i stället för att bygga samarbetsnätverk på bransch- eller företagsnivå.

Det finns ändå fall där arbetstagarna har skapat en enad front över nationsgränserna och på det sättet nått resultat.

– Ett exempel är den stora arbetskonflikten inom den finländska pappersindustrin 2005, som ju var en lockout från arbetsgivarsidan. Då införde arbetstagarna vissa övertidsstopp i Europa. De europeiska pappersarbetarna förstod att Finland är ett så viktigt land för pappersbranschen att de villkor som gäller här också kommer att påverka hela branschen. Men de skulle också ha kunnat se det ur motsatt perspektiv, att de drar nytta av att det uppstår en konflikt i Finland som skadar vår skogsindustri till förmån för pappersarbetarna i andra länder, säger Mika Helander.

Han konstaterar ändå att det sistnämnda alternativet är ett exempel på kortsiktigt tänkande som i slutändan inte gynnar arbetstagarna – de har mer att vinna på samarbete än på att konkurrera med varandra.

"Det handlar om köpslående"

Enligt Mika Helander tolkar arbetsgivarsidan ofta fackföreningsrörelsen fel, av historiska skäl.

– Man ser facket som en ideologisk och politisk rörelse när det i själva verket är en ekonomisk förhandlingsapparat. Det handlar om köpslående. Det tycker man att näringslivets representanter skulle förstå – de som är vana att sälja och köpa.

Helander tror att vissa förhandlingssituationer skulle löpa smidigare om arbetsgivarna såg sin motpart som en ekonomisk och inte politisk aktör.

– I vanligt köpslående skulle det vara absurt att börja moralisera eller gnälla på motparten i offentligheten.

Mika Helander påpekar att fackets legitimitet bygger på att organiseringsgraden är hög och att kollektivavtalen omfattar tillräckligt många arbetstagare för att de ska vara allmänt bindande. Så är det fortfarande, framhåller han.

Arbets- och näringsministeriet senaste arbetslivsbarometer visar att ungefär tre fjärdedelar, 74 procent, av löntagarna hörde till ett fackförbund år 2016. Andelen har inte förändrats märkbart under 2000-talet.

Samlande kraft

– Det lyckade med vår finländska modell har varit att de avtal som görs gäller stora mängder arbetstagare. Det har gett en förutsägbarhet, konstaterar Mika Helander.

Men samtidigt kan man argumentera för att det har en passiverande effekt på medlemskåren. Fackförbundet blir lite som ett försäkringsbolag – man köper en tjänst och är nöjd över att man inte själv behöver förhandla om allt.

Det här innebära problem i längden. Helander påpekar att den representativa demokratiformen överlag är inne i en kris just nu – intresset för bland annat de politiska partierna minskar och folk söker nya sätt att påverka ytterom de etablerade strukturerna.

– Facket kunde göra fler punktvisa satsningar där folk får engagera sig i specifika frågor genom olika kampanjer. De gånger facket har tagit initiativ till sådana kampanjer har det fungerat bra, påpekar Helander.

Som exempel nämner han kampanjen Operation fastjobb där framför allt unga tog ställning mot nolltimmarsavtal och lyckades samla in drygt 62 000 stödförklaringar till ett medborgarinitiativ. Också kampanjen mot aktiveringsmodellen mobiliserade många människor på kort tid. I det fallet startades medborgarinitiativet av en privatperson, men fackcentralen FFC beslöt att stöda initiativet och sammankallade sedan till en stor manifestation på Senatstorget i Helsingfors.

På det här sättet kan facket alltså fungera som en samlande kraft i sådana frågor som engagerar många medborgare.

Initiativ till lokala avtal

För tillfället drivet Företagarna i Finland aktivt frågan om lokala avtal, medan facket har hamnat på defensiven. Nyligen föreslog Lauri Ihalainen, före detta FFC-ordförande och arbetsminister, att facket skulle ta en aktivare roll och hitta nya sätt att avtala lokalt.

Mika Helander håller med, för det här kan vara ett sätt för facket att engagera medlemmarna och skapa möjligheter till direkt påverkan.

– Jag tycker att det är ett viktigt initiativ. I min forskning om arbetstider har lokalt förhandlade arrangemang visat sig vara lyckade, eftersom de ökar arbetstagarnas självbestämmande och inflytande. Ett exempel på det här är den så kallade tvättstugemodellen där folk får pricka in sina arbetstider i stället för att arbetsgivaren bestämmer.

Jonny Smeds

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Beställ de senaste nyheterna till din e-post

Språk

Så här används uppgifterna om dig

Genom att skicka in blanketten godkänner du att informationen om dig används enligt beskrivningen.