En stark fackföreningsrörelse är ryggraden i välfärdsstaten
Ari-Matti Näätänen har tillsammans med Mari Anttila utrett vilken inverkan fackföreningsrörelsen har på de sociala utgifterna, inkomstskillnaderna och den ekonomiska konkurrenskraften.
– En omfattande social trygghet bidrar till att arbetstagarna inte behöver gå med på oskäliga anställningsvillkor. När största delen av arbetstagarna omfattas av kollektivavtal blir inkomstskillnaderna dessutom mindre och färre personer är tvungna att leva under fattigdomsgränsen, säger Ari-Matti Näätänen som jobbar som forskningsexpert på fackcentralen FFC.
Han betonar att fackföreningsrörelsen ända sedan den grundades har strävat efter att minska inkomstskillnaderna. Det här målet är fortfarande aktuellt.
I sin utredning lade forskarna märke till att de välfärdsstater där arbetsgivarna och arbetstagarna utöver löner och andra anställningsvillkor också förhandlar om den social tryggheten, klarar sig bra när man mäter den ekonomiska tillväxten. Ett bra exempel på det här är de nordiska välfärdsstaterna, som har utvecklats genom samarbete mellan arbetstagarna och arbetsgivarna.
Det uppstår alltså en självförstärkande spiral, som Ari-Matti Näätänen beskriver så här:
Samarbetet mellan arbetsgivarna och arbetstagarna förbättrar arbetsförhållandena, vilket leder till att arbetstagarna blir produktivare. När parterna avtalar om anställningsvillkoren på förbundsnivå kan företagen koncentrera sig på sin kärnverksamhet. På samhällsnivå har en förutsägbar arbetsmarknadsmiljö och produktiva arbetstagare en positiv inverkan på bruttonationalprodukten och konkurrenskraften.
Sjunkande medlemsantal leder till större instabilitet
Ari-Matti Näätänen är bekymrad över att fackförbundens medlemsantal sjunker och att kollektivavtalens täckningsgrad försämras. I längden kan det bidra till att försvaga finansieringsunderlaget för välfärdsstaten och göra inkomstskillnaderna större, säger han.
– Om och när det lokala avtalandet ökar, så ökar också inkomstskillnaderna mellan arbetstagarna.
Om medlemsantalet sjunker blir det svårare för facket att försvara välfärdsstaten. Samtidigt ökar kraven på att skära ner de sociala förmånerna med motiveringen att de är "för bra".
Om fackförbunden tappar medlemmar och allt färre arbetstagare omfattas av kollektivavtal kan det också leda till att fackförbunden koncentrerar sig på att bevaka intressena hos en allt mindre skara arbetstagare. Då blir det allt mindre viktigt för facket att påverka den övergripande socialpolitiken.
– Om utvecklingen går i den här riktningen, så påverkas hela samhället.
Ari-Matti Näätänen anser att det är särskilt viktigt att de arbetstagare som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden är medlemmar i facket.
Det lönar sig inte heller för arbetsgivarna att jubla över att facket försvagas, eftersom en sådan utveckling på lång sikt också utgör ett hot mot dem.
– Om man i större utsträckning måste avtala om anställningsvillkoren på arbetsplatsnivå och fackförbunden radikaliseras när medlemsantalet sjunker, så kan det vara slut på de relativt fredliga tiderna på den finländska arbetsmarknaden.
Pirjo Pajunen
(översättning: Jonny Smeds)
