Det går att jobba med adhd om man tar hänsyn till några saker – I Anna-Reeta Pakarinens fall har alla gynnats av att hennes arbetsuppgifter har anpassats
– Jag lyckades klara av vårdskolan genom att hela tiden färga bilder i mina färgböcker på timmarna. Annars skulle jag inte ha klarat av att sitta stilla. Hemma ville jag städa hela lägenheten systematiskt, men jag kunde inte göra det. Jag försökte göra tio saker samtidigt, men jag lyckades bara slutföra en. När jag jobbade inom hemvården för äldre uppstod det då och då olika "Hoppsan, ojdå, sorry"-situationer.
Så beskriver den 28-åriga närvårdaren Anna-Reeta Pakarinen från Uleåborg sin vardag innan hon fick diagnosen adhd.
Nu har det gått fyra år sedan den här bokstavskombinationen lades till i hennes hälsouppgifter. Innan en läkare slog fast att hon har adhd hade hon fått diagnoserna mani och depression, bipolärt syndrom samt Aspergers syndrom, som hör till autismspektret.
– För mig eller min närmaste omgivning kom adhd-diagnosen inte som någon överraskning. Läkaren som ställde diagnosen undrade varför det inte redan fanns någon anteckning om adhd, när det var så uppenbart. I efterhand har jag förstått att problemen med den psykiska hälsan eventuellt var symptom på obehandlad adhd, säger Pakarinen.
Adhd eller attention deficit hyperactivity disorder är en medfödd neuropsykiatrisk aktivitets- och uppmärksamhetsstörning som är vanligare bland barn än vuxna. Enligt olika uppskattningar har ungefär två till fyra procent av vuxna störningen, medan andelen bland barn är ungefär tre till nio procent. I verkligheten kan siffrorna vara högre. I beräkningarna har man endast tagit med de fall där adhd orsakar problem om störningen förblir obehandlad.
– Nästan alla kan i viss utsträckning och i vissa situationer ha koncentrationssvårigheter, överaktivitet och impulsivitet. För dem som har fått diagnosen adhd är de här dragen så framträdande att de gör det svårare att leva ett normalt liv, förklarar Markku Sainio som är överläkare på Arbetshälsoinstitutet.
Variationsbredden bland dem som har fått diagnosen är ändå stor.
– Medan en person kan ha avbrutit arbetet med sin doktorsavhandling på grund av störningen, kan en annan ha svårt att överhuvudtaget ha kontroll över sitt liv. Vissa kan å sin sida ha add, som är en form av störningen där symptomen på överaktivitet saknas, berättar Sainio.
Högt arbetstempo gör det lättare att koncentrera sig
De flesta vuxna som lever med adhd är enligt Markku Sainio i arbetslivet.
– Om personen inte klarar av att jobba, finns det vanligen också något annat som spelar in. Det kan till exempel handla om depression eller ångest. Båda sjukdomarna kan för övrigt ofta vara en följd av obehandlad adhd, påpekar överläkaren.
Han bedömer att en stor del av de vuxna som har adhd inte har fått en diagnos och inte är medvetna om att de har störningen.
Ofta kommer det fram att en vuxen har adhd när ett barn i familjen diagnostiseras med störningen. Föräldern kan då inse att hen själv har liknande egenskaper. Adhd är mycket ärftligt.
Vad kan då obehandlad adhd eller add leda till i arbetslivet?
En yrkeskarriär med många avbrott eller snuttjobb. Förseningar, onödigt risktagande eller häftigt temperament. Saker som slarvas bort, arbetsuppgifter som inte görs klart eller koncentrationssvårigheter på möten. Men också ett högt arbetstempo, idérikedom eller superprestationer.
– I vissa yrken kan man ha nytta av adhd, men i andra yrken kan störningen orsaka problem. Till exempel lämpar sig inte obehandlad adhd för yrken som innebär större säkerhetsrisker, såsom bygg- eller transportjobb, säger Markku Sainio.
Samtidigt betonar han ordet "obehandlad". Det finns nämligen mediciner som är effektiva mot adhd. För många försvinner symptomen helt och för andra till stor del.
I dag finns det vissa yrken som personer med adhd-diagnos inte kan söka sig till, även om de får behandling och störningen hålls under kontroll. Till exempel finns det ingen möjlighet för den som har fått diagnosen att bli lokförare.
– En sådan avgränsning kan vara problematisk och till och med diskriminerande. Det kan gå så att folk inte söker sig till adhd-test av rädsla för den här typen av restriktioner, resonerar Sainio.
Anna-Reeta Pakarinen berättar att medicineringen har haft rätt stor inverkan på hennes sätt att jobba.
– Nu löper arbetet så mycket smidigare. Jag orkar läsa besöksanvisningarna för nya kunder från till slut, när jag tidigare bara ögnade igenom de första raderna, berättar hon.
För Pakarinen har medicineringen justerats så att den tar bort ungefär 70 procent av symptomen.
– Jag ville själv ha det så här. Nu kan jag vända adhd till en styrka i jobbet. Jag klarar av att jobba snabbt med många saker samtidigt. Jag belastas inte av ett högt arbetstempo, utan det hjälper mig att koncentrera mig, förklarar Pakarinen.
Ska man berätta eller inte?
Om du misstänker att adhd kan ligga bakom de problem du upplever i vardagen gör du klokt i att uppsöka företagshälsovården eller den lokala hälsovårdscentralen. Läkaren bedömer utgående från ett första test och en intervju om det finns skäl för fortsatta undersökningar. Den egentliga diagnosen kan man få först när man har genomgått grundliga undersökningar.
Många som har fått diagnosen funderar på om det är en god idé att berätta om saken för chefen eller arbetskamraterna.
– Det är en sak som alla själva får avgöra. Vill man berätta, och i så fall vad och hur? Hälsouppgifter omfattas av integritetsskyddet. Om det råder en öppen och god atmosfär på arbetsplatsen skulle jag uppmuntra till öppenhet. Ofta vinner alla på att man berättar, säger Riitta Työläjärvi som är sakkunnigläkare på Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC.
Men hon tillägger att det förstås också finns en annan sida av myntet.
– På vissa arbetsplatser kan fördomarna öka eller man kan rentav råka ut för diskriminering om man berättar.
Markku Sainio från Arbetshälsoinstitutet uppmanar alla med adhd att fundera över om det skulle vara bra för andra att känna till störningen. Om symptomen försvinner helt tack vare medicineringen, behöver man kanske inte berätta om sin hälsa på arbetsplatsen.
Efter en kort tids övervägande beslöt sig Anna-Reeta Pakarinen för att berätta om sin diagnos.
– Det var definitivt värt det. Mina arbetskamrater har varit uppmuntrande och de har tackat mig för att jag var så modig. Också arbetskamraternas förståelse har ökat. Det är ingen som tycker illa om att jag spelar koncentrationsspel på mobilen under möten eller plötsligt flyger upp för att göra något medan vi äter, säger hon.
Också arbetsarrangemangen har anpassats med hänsyn till Pakarinens adhd-diagnos. I stället för att som tidigare göra långa hembesök under dagen, gör Pakarinen i stället fler korta besök, vilket gör att hon klarar av att koncentrera sig.
Det bästa är om personer med adhd-diagnos får fundera på sin arbetsmiljö och sina arbetsengagemang tillsammans med företagshälsovården och den egna chefen. Arbetsplatsen kan till exempel ordna så att den som har adhd får jobba någonstans där det inte finns oljud. Man kan också dela upp arbetsuppgifterna i mindre helheter eller anpassa arbetsskiften.
– Det handlar ju om åtgärder som främjar arbetstagarens funktionsförmåga på arbetsplatsen. Man skulle tro att arbetsgivaren gärna vill delta, påpekar Markku Sainio.
Anu Vallinkoski
(översättning: Jonny Smeds)
