Arbetsminister Timo Harakka: "Det ingår i vår tjänsteplikt att göra allt vi kan för att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent"

Du har talat om ett "lösningsorienterat trepartssamarbete". Vad menar du med det? 

– Trepartsmodellen har gett både goda resultat, och resultat som man kan kritisera. Jag anser att arbetspensionsreformen år 2017 är ett bra resultat, där man sparade in en procent av bruttonationalprodukten och lyckades minska hållbarhetsunderskottet med två miljarder. Reformen visade prov på samhällelig anpassningsförmåga och visade vad det går att åstadkomma genom trepartssamarbete, när det finns en gemensam vilja.

– Det är naturligtvis alltid regeringen som avgör riktningen, men utan att slå fast innehållet. Samma önskemål gäller de sysselsättningsarbetsgrupper som bildades i augusti. Vi har gett sju rubriker och det enda kriteriet är man kan visa att de åtgärder som grupperna föreslår har en positiv inverkan på sysselsättningen.

– I princip förhåller vi oss positivt till allt som grupperna åstadkommer. Ministeriets maskineri mal ändå på hela tiden. Det ingår i vår tjänsteplikt att göra allt vi kan för att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent.

På vilka sätt följer regeringen med hur sysselsättningen utvecklas, på både kort och lång sikt?

– I regeringsprogrammet står det att sysselsättningsmålet ska granskas med täta mellanrum: på våren, om ett år när budgeten för 2021 görs upp, och i samband med regeringsperiodens halvtidsgranskning. Det här slår fast tidtabellen för när arbetsgrupperna borde åstadkomma resultat.

– Efter en månads arbete kan vi inte förvänta oss stordåd av arbetsgrupperna, men det realistiska siktet är inställt på nästa vår. Vissa saker kanske man blir tvungna att bolla med i ett helt år. Sedan finns det också saker som man inte kommer att kunna enas om. Trots det måste vi hitta lösningar.

Vad måste åtminstone göras för att regeringens mål om en sysselsättningsgrad på 75 procent ska uppnås?

– Ibland gömmer man att själva jobben skapas genom en näringspolitik som ger tillväxt. Men sysselsättningstjänsterna är det viktigaste verktyget, som vi använder för att blåsa vind i seglen. Där händer mycket: jag vill bli ihågkommen som en minister under vars tid både arbetssökande och företag fick service. Man måste kunna bedöma arbetssökandes behov bättre och mer individuellt, i stället för att behandla dem som en massa som mekaniskt får ta del av samma verksamhet.

– Arbetsförmedlingen måste fungera bra. Nu när vi har sluppit landskapsmodellen, kommer vi att få nya aktörer inom arbetsförmedlingen. Vi för diskussioner med de största städerna och kommunerna.

– Också inom det fackliga fältet finns det en vilja att utvidga tjänsterna för att hjälpa medlemmarna att få jobb. Man vill värna om medlemmarnas karriär, vilket i grunden är en bra sak. Här måste vi se till att ansvarsfördelningen mellan de nya producenterna och myndigheterna fungerar. Vi kan inte bara ge bort myndighetsansvaret till utomstående.

Vilken roll har regeringen tänkt att lönestödet spelar när sysselsättningen ska förbättras?

– Lönestödet spelar en central roll. I Sverige är lönestödet det viktigaste redskapet, som också får största delen av resurserna. Modellen är oss socialdemokrater kär på ett principiellt plan, när den genomförs på rätt sätt. Att “arbete skapar arbete” är en vettig utgångspunkt.

– Problemet har varit att systemet är komplicerat, byråkratiskt och långsamt. I dag finns tre olika nivåer för hur stor del av lönekostnaderna som lönestödet ersätter. Avsikten är att vi i stället för tre olika procenter ska få en enda ersättningsprocent som är lockande. Utöver det vill vi ha en egen, ännu mer lockande ersättningsnivå för partiellt arbetsföra, framför allt personer med funktionsnedsättningar, och that’s it.

– Dessutom vill vi bredda lönestödet så att det också omfattar organisationer och sociala företag. Här blir stödet mycket förmånligt, för det handlar om att sysselsätta framför allt långtidsarbetslösa.

Vad mer kan regeringen göra för att partiellt arbetsföra ska få jobb?

– Det viktigaste är att de partiellt arbetsföra kan sysselsättas inom arbetskraftstjänsterna. Inte så att man ordnar ett separat program eller projekt eller en kampanj för att sysselsätta dem. Inom arbetskraftstjänsterna i sin helhet måste man fästa uppmärksamhet vid att en grupp som behöver service är personer med olika funktionsnedsättningar, eller på ett bredare plan svårsysselsatta grupper som till exempel personer med bristande språkkunskaper.

– Det här hänger ihop med integreringen av invandrare. Man måste kunna hjälpa invandrarna individuellt, coacha dem och handleda dem steg för steg. Företagen säger att deras inställning inte är ett hinder för större mångfald bland personalen. Företagarna säger att de behöver handledning och hjälp. Också det hör till arbets- och näringsbyråernas samt närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter.

– I regeringsprogrammet tar vi också upp praxisen för kommunala anskaffningar. Kommunerna kan i samband med vissa anskaffningar förutsätta att de som lämnar offert förbinder sig att sysselsätta partiellt arbetsföra eller långtidsarbetslösa. Vi vill inte ändra lagen, men vi sporrar kraftigt kommunerna att göra på det här sättet. I Vanda har man målmedvetet gjort så här, och där har man lyckats sysselsätta 200 långtidsarbetslösa.

Antalet personer som beviljas invalidpension har igen börjat stiga och sjukfrånvaron på grund av problem med den mentala hälsan ökar i synnerhet bland unga vuxna. Är det något som är fel med det finländska arbetslivet?

– Det finns drygt 200 000 personer som får invalidpension. Det är mycket. Det speciella är att det samtidigt finns både personer som får invalidpension trots att de inte borde, och personer som inte beviljas invalidpension trots att de borde.

– I viss mån påverkas marginaliseringen av unga i arbetslivet av konjunkturerna, men det förklarar inte allt. Nu har vi haft högkonjunktur i många år, men beräkningar som stiftelsen Me-säätiö har gjort visar att andelen NEET-unga (unga som varken jobbar, studerar eller har praktikplats) ökade från hösten 2018 till våren 2019. Det är en sak som gör en både sorgsen och rasande.

– Problemet är att ansvaret på både lokala och nationella planet sönderdelas på så många olika instanser att det inte finns någon som i sista hand är ansvarig. I Kervo hörde jag att de hade bättre koll på de ungas situation innan FPA tog över bostadsbidragen. När du kom till socialen för att söka bostadsbidrag, kunde en annan expert samtidigt fråga om du har en bostad eller om du behöver rusmedelshjälp.

Olli Sulopuisto 
(översättning: Jonny Smeds)