Livet är inte bara en dans på rosor

Blogg 24.10.2014 15:29 Nykänen Anita

Jag satt med några damer på kaffe en kväll och mitt i allt blev vårt samtalsämne lite deppigt. Men kanske det också behövs ibland. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Vi talde om en sak som vi alla är tvungna att gå igenom i något skede i vårt liv. Nyheter om att någon av dina närmaste, goda vänner, arbetskompisar, grannar eller du själv har insjuknat i en sjukdom som med tiden bara har ett sorgligt slut. Det är en nyhet som kan möta oss vilken dag som helst.

Det här året tyckte vi alla att denna typ av sorliga nyheter har kommit från alla håll och kanter.

Hur reagerar du när någon berättar nyheten åt dig?  Hur möter du personen som själv har insjuknat och vill dela med dig av saken? Vad säger du? Ger du en kram innan du frågar närmare om sjukdomen?

Börjar du gråta när du tittar den andra i ögonen och märker att personen själv har svårt att hålla tårarna borta? Tittar du ner i golvet för att du inte vågar möta den andra? Blir du helt enkelt stum och är färdig att vända om och springa iväg? Kan du samla ihop dig och möta den insjuknande utan hysteri?

Eller byter du sida på gatan om en sjuk granne kommer emot och du inte vet vad du ska säga? Eller vågar du inte gå och sitta vid samma matbord som en arbetskompis som har blivit änka? Är du rädd att du inte kan hantera situationen?

Kom ihåg att vårt kroppsspråk berättar en hel åt den andra personen.

Vi alla reagerar på olika sätt då vi hör sorliga nyheter, men också de som själv råkar ut för det reagerar på många olika sätt. En del är hurtiga och skämtar om sitt öde, en del bryter samman totalt och orkar inte kämpa mot sjukdomen.

Jag har hört att somliga bara har fått ett SMS-meddelande av sina närmaste, och att de inte svarar i telefonen efter det. Kontakten tas först efter flera dagar.

Den insjuknande behöver själv en viss tid för att smälta nyheten och håller sig helst borta en liten tid för att inte behöva svara på svåra frågor. En del av oss vill inte prata om saken innan det inte längre finns någon annan utväg.

Vad är det rätta sättet att möta en sorglig nyhet? Känner du alla dina närmaste, vänner, osv så bra att du vet hur du ska gå till väga?

I något skede av vårt liv är vi alla tvungna att bearbeta sorg.  Mest krafter behövs det oftast till det att vi måste inse att livet trots allt går vidare. Det viktigaste är också att förstå att vi har rätt att sörja.

Ingen av oss kan förbereda sig på hur det känns att förlora någon man har kär.

De som har gått i genom ett sorgearbete säger att det är stor skillnad mellan ett plötsligt och oväntat dödsfall, och en lång sjukdomsperiod som till slut leder till döden. När man vet att en närstående kommer att dö av sin sjukdom börjar man ofta sörja under tiden före döden.

Att få tid att ordna upp eller reda ut saker tillsammans kan vara lugnande för alla parter och det kan ge bättre kvalitet åt den återstående tiden tillsammans.

Flera har sagt att livet med tiden börjar gå vidare av sig själv. Det betyder inte att man skulle glömma den som har gått bort. Känslan av saknad och ensamhet kommer och går med tiden. Ibland lite starkare och ibland lite mildare. Årstiden kan också påverka saknaden och känslorna.

Kom ihåg att ta vara på varandra!

En bekant fick tröst av denna dikt som hon fick av sin dotter:

Tidens sång (av Anders Caringer)


Det finns en sång som hörs från liv till död
Det finns en sång som hörs från ax till bröd
Det finns en sång som bär från dag till dag
Det finns en sång som är vårt hjärtas slag
Tidens sång

Det finns en sång som dör för att få liv 
Det finns en sång som hörs från tid till tid
Det finns en sång som tror på liv igen
Det finns en sång som tror på framtiden
Tidens sång