Höstens kollektivavtalsrond har inletts för en del av FFC:s medlemsförbund. Pappersförbundet står först i tur, för deras kollektivavtal går ut i slutet av september. Sedan följer Industrifackets (f.d. Metallförbundets), TEAM:s och Träfackets förhandlingar, då deras avtal upphör att gälla senare under hösten.

Den privata servicesektorns och den offentliga sektorns avtalsperioder utgår huvudsakligen i slutet av januari, vilket innebär att PAM och JHL inleder sina förhandlingar först när de tidigare nämnda branscherna har uppnått sina förhandlingsresultat. Återstår att se hur detta påverkar förhandlingsklimatet för PAM och JHL.

Efter att Finlands Näringsliv EK år 2016 beslöt att inte mera förhandla om centrala uppgörelser, genomförs denna förhandlingsrond branschvis inom respektive kollektivavtalsområde. Det är fackförbunden som äger agendan. Utgående från detta kan centralorganisationerna FFC, STTK och Akava, i bästa fall, ha en koordinerande roll i bakgrunden – en roll där man med gemensam uppföljning försöker stöda förbundens arbete. Denna situation för givetvis med sig både för- och nackdelar. Ur JHL-perspektiv torde nackdelarna överväga. Vi skulle gärna se en större roll för FFC.

Fördelen med centrala uppgörelser är att man kommer åt frågeställningar långt utöver det man kan nå via branschförhandlingar. Nationella frågor om skatte-, social- och utbildningspolitik har i samband med de centrala uppgörelserna behandlats av arbetsmarknadsparterna. Det har vanligtvis lett till nya initiativ, gemensamma utredningar och lagstiftningsreformer med regeringsmaktens stöd. Dessa frågor ligger nu utanför de branschvisa förhandlingarnas agenda – och därför förlorar arbetsmarknadsparterna inflytande i sådana frågor som har stor betydelse för våra medlemmar.

Trepartssamarbetet mellan regering, arbetsgivare och arbetstagare har försvagats betydligt under denna regeringsperiod. Regeringspartierna har åberopat den parlamentariska integriteten i förhållande till arbetsmarknadsaktörerna. Å andra sidan är det väl samtidigt så att regeringen Sipilä skulle ha undvikit ett flertal konflikter med facket om man hade månat om att upprätthålla en fungerande dialog. Nu då trepartssamarbetet mera är ett undantag än en regel är det en omständighet som inte stärker, utan snarare försvagar, regeringens verksamhetsförutsättningar.  Detta tycks regeringen Sipilä blunda för.

Inom JHL förhandlar vi om 60 branschavtal. Förberedelserna har påbörjats och tanken är att förhandlingarna ska slutföras före slutet av januari 2018. En förhandlingsomgång på branschnivå kommer att innebära variationer i förhandlingsresultaten för förbundets medlemmar. Detta är givetvis en utmaning för alla de förbund som ansvarar för många avtalsområden.

Vid förhandlingsborden bör vi beakta hur uppgörelserna påverkar medlemmarnas köpkraft, branschens konkurrenskraft, den offentliga ekonomin och sysselsättningen. Samtidigt får vi inte glömma den solidariska lönepolitiken. Vi har ett stort ansvar för att värna om de som är mest utsatta på arbetsmarknaden och de som har svårt att göra sin egen röst hörd i samhället. Jag utgår från att denna avtalsrond också kommer att göra slut på avtalsresultat som inte innehåller löneförhöjningar. Medlemmarna behöver mera köpkraft och denna köpkraft kan inte endast stärkas genom att man sänker skatterna.

Håkan Ekström