Jag kände plötsligt ett starkt sug efter citronkarameller, så som de var förr i tiden. Hårda och gula, med frisk smak av citron. En sorts urtyp av godis, utan krusiduller, som långsamt fick smälta i munnen, och så vitt jag kunde minnas bara såldes i metallburkar.

Jag hittade inget motsvarande i marketarnas godisavdelningar, så jag besökte specialiserade godisaffärer, saluhallar och stora varuhus, jagade romantiska livsstilsbutiker i småstäder och bad vänner som jobbar till sjöss undersöka utbudet på diverse kryssningsfartyg. Ingenstans fanns det jag ville ha.

Till sist hittade jag något som liknade karamellerna i en nätbutik utomlands och beställde det minsta partiet (två kilo). Karamellerna visade sig vara utsökta, men det går inte att äta mer än ett par stycken innan syrligheten bedövar tungan och ingenting smakar någonting längre. Lådan ligger nu i skafferiet, jag bjuder karamellerna åt gäster och brukar göra en historia av hur letandet blev till en jakt efter det enkla i ett alltmer komplext överutbud.

En dag saknade jag en före detta pojkvän. Det var ett minne som dök upp, av ett skämt vi brukade upprepa så länge vi var ihop, en av hållplatserna för vår kommunikation. Uppfylld av minnet skrev jag till honom, en ledtråd till skämtet som jag visste att han skulle begripa, men meddelandet levererades inte, tydligen var numret gammalt.

De starkaste musikupplevelserna drabbar mig ofta då jag överraskande får höra bekanta låtar jag inte hört på länge. Känslan var en av orsakerna till att jag så fullständigt föll för iPoden när den lanserades för femton år sedan. Sedan jag digitaliserat hela min skivsamling roade jag mig ofta med shuffle-funktionen, och gick ofta alldeles upp i varv när programvaran slumpmässigt valde vilken låt som helst från de tusen album jag samlat på mig under hela livet.

Insomnade minnen som bevarats som tablåer med skönhet och betydelse har en stark kraft när de plötsligt aktiveras och lyfts fram. Jag tänker ibland på intervjun med den brittiska damen som röstade för att Storbritannien skulle lämna EU eftersom grönsakerna enligt henne smakade bättre då hon var yngre. Jag förstår henne; inte att hennes förändrade upplevelse av gurkor skulle ha det minsta med EU att göra, men att hon haft en stark grönsaksupplevelse när hon var barn, och att hennes minnen väcker starka känslor och handlingskraft.

Populismen vädjar till känslor, utnyttjar den personliga upplevelsens övertag över kunskap, fakta och statistik. Vi lever ju faktiskt längre än någonsin, gurkorna i butiken innehåller mindre och mindre gifter och det finns karameller av alla de slag, både i Storbritannien och Finland, som inte bränner hål i ens kinder.

Nåt att tänka på när man navigerar mellan minnen och nuet. Karamellerna var goda förr, men möjligen hade de också frätande nackdelar. Den återupptäckta låten tappar ofta kraft redan efter ett par nya lyssningar. Och förhållandet med min före detta funkade ju inte, hur roligt vi än hade ibland. Det var därför vi gjorde slut.

Kaj Korkea-aho