Mot våren

FRITID
Blogi: Donarbloggen | Kirjoittaja: Anita Nykänen | 06.04.2017 15:56

Man ser många tecken i naturen på att vi nu går mot våren. Jag har tidigare skrivit att jag har fotograferat sedan 1980. Kameran hängde runt halsen dygnet runt när vi fick den första katten och också senare när vår son föddes. Hela tiden hände det något nytt och man ville inte missa något.

Min fotografering började när jag studerade fotografi, med att själv framkalla filmer i mörkrum med kemikalier och göra bilderna själv. På den tiden var fotandet mycket dyrare, för varje ruta kostade. Filmen, kemikalierna och fotopapprena, etc. Trots den inte så härliga lukten av kemikalierna, så visst var det spännande och intressant att se hur bilden under processen smög fram på pappret. Under åren har jag insett att allt det jag då lärde mig i mörkrummet har hjälpt mig att förstå dagens digitalteknik bättre.

Hur många bilder har man inte fått kasta bort med åren innan digitaltekniken kom. Tyvärr har även en del av de äldsta bilderna i fotoalbumen förlorat sin färg med åren.

En del kan man rädda genom att kopiera eller skanna dem. Jag har själv skannat en hel del med gamla bilder genom åren och gjort svartvita bilder av dem. Jag har tidigare skrivit att jag har en hel del med fotoalbum från tiden då jag började fota. Tyvärr har jag inte tittat på dem på en lång tid. Där står de bara i skåpet.

Tack vare digitaltekniken har fotandet blivit mycket behändigare. Om bilden inte ser bra ut så är det bara att trycka på ”delete” och försöka på nytt med andra inställningar.

Om man dessutom har satt in sig i Photoshop eller motsvarande program i datorn eller direkt i kameran, för att göra olika effekter etc., så kan man säga att fotograferingen har blivit entusiastisk.  Egentligen så finns mörkrummet nuförtiden i datorn. Ganska behändigt.

När det gäller fotandet blir man aldrig färdig. För varje ruta lär man sig något nytt.

Jag köpte en ny kamera när den gamla gick sönder. Nu väntar jag på stunden när havsörnen nästa gång visar sig och jag har kameran i handen.

**

När jag tittade på några svanar som hade landat på sjön kom jag och tänka på boken om Nils Holgersson som flög genom Sverige. Selma Lagerlöf skrev romanen under åren 1906–1907. Romanen berättar om pojken Nils som förvandlas till en pyssling för att han var lat och ibland elak mot djuren. Han flög genom Sverige på ryggen av en tamgås. Under resan händer en hel del både sorgligt och spännande. Resan börjar den 20 mars och slutar då Nils äntligen kommer hem den 8 november samma år.

När vår son och gudbarn var små i slutet av 80-talet fick vi läsa boken flera gånger. Alltid satt barnen och funderade på vad allt man skulle kunna se om man kunde flyga tillsammans med fåglarna, långt, långt bort.

Nuförtiden har vi så fin teknik att fåglarna har på sig satellitmottagare. De sänder information så länge solpanelen i apparaten får ljus.  Man lär noggrant kunna följa med var fågeln rör sig och hur den lever.

På nätet har man länge kunnat följa med en fiskgjuse som häckar i sitt bo. Men tänk att kunna se det som fåglarna ser. Jag läste att fåglarnas synsinne är väldigt utvecklat. De har bra synskärpa och utvecklat färgseende med brett färgspektrum.

De har en förmåga att uppfatta polariserat ljus samt jordens magnetfält. Sitt goda synsinne utnyttjar de för att söka föda, navigera, upptäcka rovdjur och det viktiga – att välja partner.

**

Samtidigt som vi väntar på att våren går vidare så närmar sig kommunalvalet. En stor fråga för många är vem man ska rösta på. Tidningarna är fyllda med bilder på kandidater från olika partier. Ofta gör man beslutet just innan man skriver numret på röstsedeln. Hittar man en kandidat som faktiskt vill jobba för orten där man bor?

Jag talade med några ungdomar häromveckan. De hade ingen tanke på att rösta. De tyckte att det är helt onödigt. Hur får vi ungdomarna aktiverade att rösta? Det är en stor fråga som alla kandidater borde tänka på. Snart vet vi hur högt valdeltagandet stiger i det här kommunalvalet.

KOMMENTOI JA KESKUSTELE AIHEESTA

0 kommenttia