Intressebevakning

Förhandlingsverksamheten på arbetsmarknaden bygger på Internationella Arbetsmarknadsorganisationen ILO:s principer. Enligt dem skall intresseorganisationerna kunna bedriva gemensam avtalsverksamhet och intressebevakning också i riktning mot regering och tjänstemannakår, både när det gäller lagberedning och utveckling av ekonomi och samhälle.

ILO:s huvudprincip i utvecklingen av arbetslivet är trepartssamarbetet, d.v.s. samarbete och förhandlingar mellan arbetsgivarorganisationerna, fackföreningsrörelsen och regeringen. Också Europeiska unionen har erkänt trepartsprincipen vid utvecklingen av arbetsmarknaden.

Finland har följt trepartsprincipen i flera årtionden. Det var under krigstiden som Finland gick in för det västerländska fria förhandlings- och avtalssystemet. Som en milstolpe i arbetsmarknadssystemet betraktas det allmänna avtalet av 23.1.1940, där arbetsgivarparten erkände fackföreningsrörelsen och parterna erkände en organiserad arbetsmarknadsverksamhet som en del av det demokratiska samhället. Samtidigt deklarerade organisationerna sin beredskap att lösa konflikter i första hand förhandlingsvägen.

År 1943 stadgades förhandlingsrätt för statstjänstemän och år 1944 förhandlingsrätt för kommunala tjänsteinnehavare.

År 1944 avtalade Finlands Fackförbunds Centralförbund FFC och Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund AFC om ett system för förhandling mellan parterna. Hösten 1944 förhandlades det redan om kollektivavtal och minimilöner. År 1945 ingicks de första egentliga kollektivavtalen, även om lokala eller branschvisa avtal, kallade lönetariffer, hade avtalats redan från slutet av 1800-talet. På kollektivavtalen följde en reviderad lag om anställningsavtal, lagen om medling i arbetskonflikter, lagen om arbetsrådet och arbetsdomstolar. Den organiserade arbetsmarknadsverksamheten stärktes av det allmänna avtalet mellan FFC och AFC år 1946, en grundstadga för förhandlingsverksamheten. För de privata servicebranscherna ingicks ett allmänt avtal först år 1970.

Lagarna om kollektivavtal för statliga och kommunala tjänstemän och arbetstagare trädde i kraft år 1970. Samtidigt koncentrerades avtalsbefogenheterna i kommunernas och samkommunernas anställningsfrågor hos Kommunala avtalsdelegationen. Avtalsparterna och förhandlingsförfarandet har fastställts i huvudavtalen för staten och kommunerna och kyrkan.

En lag om kollektivavtal för tjänstemän och arbetstagare i den evangelisk-lutherska kyrkan trädde i kraft 1975. Rötterna till den långvariga inkomstpolitiken ligger i den första inkomstpolitiska totaluppgörelsen av år 1968. Uppgörelsen är känd som Liinamaa-avtalet. Den centrala avtalspolitiken har allmänt ansetts fungera bra när det handlar om att styra både arbetsmarknaden och utvecklingen av samhällsekonomin.